Arne Nykänen arbetar på avdelningen för drift, underhåll och akustik på Luleå tekniska universitet och han vet en hel del om motorer och om varför de låter som de gör. Han berättar att beroende på antal cylindrar och tändföljd så kommer en motor att spela "toner" i förhållande till varandra. Då bildas det olika ackord för olika cylinderantal och tändföljder. Det är det här som skiljer olika motorer från varandra. En fyr- eller sexcylindrig motor låtar annorlunda än till exempel en åttacylindrig.
Men hur är det då med V8:or, varför föredrar många just det ljudet?
Nykänen tror att lösningen till den väl undersökta gåtan ligger i vår bild av styrka.
- En annan viktig aspekt är att V8:or generellt är stora motorer. Stora strukturer som sätts i vibration låter dovare än små (jämför en stor bastrumma med en liten puka). Vi har lärt oss att stora, tunga, kraftiga saker låter dovare än små och klena, så det är alltså ganska lätt att associera ljudet från en motor med stor cylindervolym, med styrka.
Vi associerar alltså det mullrande dova ljudet till styrka och det är i många lägen en attraktiv egenskap. Arne Nykänen tror också att just V8-ljudet är starkt förknippat med nostalgi.
- Det väcker nostalgikänslor hos oss som växt upp med enkla förbränningsmotorer och som vet att en V8 med stor cylindervolym innebär mycket kraft. V8:an är ju också starkt förknippad med amerikansk kultur och livsstil, eftersom det framför allt är amerikanska bilar som varit utrustade med V8:or. V8:an ger alltså ett unikt ljud och detta ljud förknippar vi med vissa produkter, vissa livsstilar, etcetera. Jag tror att det är i det hemligheten ligger.
För Arne Nykänen själv har ljudet på något sätt spelat ut sin roll och ljudet från en V8 signalerar inte samma sak idag.
- I dag behöver detta inte alltid vara sant, eftersom en liten högvarvig motor med turbo mycket väl kan vara starkare än en stor V8. Ännu tydligare blir det om man jämför med en helt annan teknik, till exempel elmotorer. Jag tycker därför att V8-ljudet är ganska otidsenligt och omodernt.
Vi kan dra det hela ännu lite längre, om vi vill. I Ulf Mellströms bok "Män och deras maskiner" undersöks maskinrelationen mest ur ett mans- och genusperspektiv men den säger något allmänt om förhållandet till styrkan, maskuliniteten och relationen till maskiner. Mekaren, det kan vara en man eller kvinna så klart, blir en symbol för "hantverkaren" den skitiga, lite oljiga praktikern. Det är i många kretsar är en väldigt attraktiv roll att inneha.
Mellström menar att den råa kraften i järnet och det hantverksmässiga kunnandet alltid skattats högt, ända från "urmekaren", smedens dagar. Många bilägare med ett visst motorintresse verkar även ha tröttnat på de moderna motorerna. De spinner snällt under flera lager av inkapslad plast och syns inte längre.
Enligt etnologen Annette Rosengren kan själva mekandet bli "längtan efter en begripligare tid", något som knyter an till Arne Nykänens tankar om V8:ans inneboende nostalgi.
Maskinen har länge förhärligats. Från futuristernas dyrkan av maskiner i poesin och konsten från 1909 och framåt, till i dag, när bilentusiaster förmänskligar sina kära ägodelar och ger dem mänskliga attribut och tillskriver dem mänskliga egenskaper.
Bilen är också en stor del av vår identitet, hur vi uppfattar oss själva och hur vi vill bli uppfattade, säger Mellström.
Helt ovetenskapligt kan man resonera så att om man vill bli uppfattad som stor och stark, kanske man har en större motor i sin bil.
Med Mellström och Nykänen i åtanke kanske det inte är så konstigt att många gillar det mullrande dova ljudet från en V8.
Men hur länge till stämmer bilden? Om Arne Nykänen har rätt i att små motorer med turbo och högt varvtal signalerar mer kraft i dag så borde vi i framtiden snabbt vrida på huvudet när en ettrigare variant av motor hysteriskt skriker sig förbi.
Eller så ligger framtiden i starka elbilar, där ett högspänningsfräsande kan signalera, "här kommer jag, stor, stark och händig".