Man behöver bara ta några kliv längs grusvägen för att förflyttas till en annan tid och ett annat rum. Alldeles intill går visserligen riksväg 119 där det susar förbi en och annan bil, men på den här parallellstigen dyker snart det ena skelettet efter det andra upp.
Skelett efter bilar alltså.
Något annat sätt att beskriva dem finns inte. Strax utanför Ryd i södra Småland ligger nämligen bilkyrkogården Kyrkö mosse. Här har skrotbilar samlats ända sedan 1940-talet och förblivit i en långsam kamp mot naturen som vraken sakta men säkert förlorar.
– Allt förändras från år till år, det är väldigt fascinerande. Det är en säregen känsla att vandra runt här, både vackert och vemodigt, säger Jan Johansson som håller guidade turer på bilkyrkogården då och då.
Grusvägen visar sig vara den gamla landsvägen, den alla körde längs ända fram till sent 1950-tal eller tidigt 1960-tal. På mossen finns 140 bilar. Det krävs oftast mycket goda bilkunskaper för att avgöra vilka modeller och märken det handlar om, men en del bilvrak har behållit sina ursprungliga linjer överraskande väl. Till exempel tycks Saabs och Volvos gamla modeller ha former som består.
– Det där är en Morris Oxford, säger Jan Johansson och pekar på ett svårtytt vrak.
– Jag vet det för jag har själv en Oxford Mini. Annars är det svårt till och med för mig att veta, säger han.
På en och annan bil finns delar av namnet eller märket kvar. Som Taunus på en Fords baklucka, eller ett rostigt Simca på en annan bakdel.
Berättelsen om bilkyrkogården är också den speciell och lite vemodig. Skrotverksamheten startades av en Åke Danielsson. Han föddes i ett fattigt hem 1914 och lämnade hemmet i ung ålder för att sköta hästarna på en gård nedåt Bohuslän. Där jobbade han för 25 kronor i månaden och sov i stallet. En dag på väg hem cyklade han förbi Kyrkö mosse och fick idén att bryta torv där. Torv användes på den tiden för att suga upp vätska i stallen. Han hyrde marken, byggde sig så småningom ett enkelt hus och jobbade på. När marknaden för torv i stall dog på 1930- och 1940-talet började han i stället ta emot skrotbilar.
– Han var en riktigt entreprenör och en duktig mekaniker. Han insåg att det var en bra affär att sälja delar från skrotbilar, på så sätt var han en föregångare till både återvinningsstationer och dagens bilskrotar.
Sista bilen ställdes hit 1974, och det var på vippen att området totalsanerades i slutet av 1990-talet. Men i stället gjordes en miljöinventering, och man fann att bilarnas miljöpåverkan var måttlig. Så området förvandlades till ett slags friluftsmuseum, det enda i sitt slag i Sverige. Strax efter det dog Åke Danielsson.
I dag lockar bilkyrkogården inte bara tusentals turister, utan även fotografer, fotoskolor och filmteam.
– Jag vet inte hur många filmer som använt sig av bilder från Kyrkö mosse, bara för någon vecka sedan var ett tyskt team här och tog klippbilder till någon dokumentär. Det är en unik plats, inte bara i Sverige, säger Johansson.
Hur länge bilkyrkogården blir kvar vet ingen. Tillståndet sträcker sig tiotals år framåt, avtalet med markägaren ett decennium.
– Men vem vet hur mycket av bilarna som finns kvar då? Naturen vinner kampen mot vraken, det blir mer rost för varje år. Det är en del av tjusningen tycker jag, att det allt här långsamt förfaller.
Kanske är det just det som skapar den vemodiga stämningen?