Det var rena rama revolutionen när poliskåren blev bilburen.
Från att ha patrullerat, cyklat eller ridit kunde konstaplarna plötsligt täcka in stora områden.
- Den första polisbilen i Sverige var en Scania-Vabis som började köras i Stockholm 1913. Det var en piketbil som användes vid bränder och när det var allmänt stökigt, berättar Karl-Johan Cronlund, intendent vid Polismuseet i Stockholm.
I takt med den ökande bilismen blev polisbilar allt vanligare.
När telefoni infördes i kärrorna på 1930-talet kunde man åka på larm dygnet runt. Då fick också den klassiska sabeln sällskap av pistolen i vapenarsenalen.
Men eftersom polisverksamheten var en kommunal angelägenhet fanns det inga enhetliga fordon. Bilarna var oftast svarta och kunde ha en skylt i framrutan samt en röd lykta och sökarljus på taket.
Det experimenterades med bilarnas utseende och på 1950-talet syntes fler och fler med vita skärmar, vitt tak och ordet Polis i blockbokstäver.
- Men många bilar var i dåligt skick och det var inte alla städer som hade radiobilar. När Polisen förstatligades 1965 satte man funktion och säkerhet i första rummet.
Då specialutrustades alla fordon och lackerades svartvita samtidigt som sabeln försvann från utrustningen. Eftersom norrlandslänen hade protesterat mot bilarnas vita tak fick det bli svart. Anledningen var att det skulle synas över snövallarna.
- På den tiden körde polisen bilar som Opel Kapitän, Ford Zephyr och Opel Admiral. Och Plymouth Valiant. Många saker som var extrautrustning har blivit standard i dag. Som torkare till lyktorna, fortsätter Karl-Johan Cronlund.
Snart började även fordon från Volvo och Saab användas. I takt med utvecklingen moderniserades bilparken och sedan 1980-talet har den bytt färgkombinationer några gånger.
En polisbil av i dag har ett förstärkt chassi och är fullproppad med praktisk utrustning och elektronik, som gps och det digitala kommunikationsradiosystemet Rakel.
I sanning ett högteknologiskt vrålåk jämfört med kärrorna för nästan 100 år sedan.