1950-talets USA var välmående, framtidstroende och bilen var kung. I kampen om kunderna började biltillverkarna övertrumfa varandra i design. Under decenniets fem sista år kulminerade det i en vansinnig kamp om att bygga längst, störst och mest utsmyckade bilar.
– Ställ en bil från varje årtionde i rad och amerikanska 50-talaren sticker ut. Bilarna var slätstrukna innan och det har varit rätt slätstrukna sedan dess också, säger Olof Svenungsson, känd som Professorn och expert på 1950-talsbilar på tidningen Wheels.
– Bilarna från den här tiden är fantastiska eller helt knäppa, beroende på hur man ser på saken.
Det var en rad faktorer som samverkade till den överdådiga designen. Efter andra världskriget fanns den amerikanska motorindustrin intakt – inga bomber föll som bekant över amerikanska fastlandet – och välståndet växte snabbt. Dessutom skedde stadsplaneringen på bilens villkor; det var stora vägar, stora avstånd och villaförorter.
Design var redan en större faktor i amerikansk biltillverkning än europeisk, men när marknaden på allvar började bli mättad i slutet av 1940-talet blev den ännu viktigare.
I bakgrunden fanns också tekniska landvinningar som servostyrning, teknikutvecklingen av V8-motorerna, automatlådor samt metalliclacker i helt nya färgnyanser som gjorde vrålåken möjliga.
– Plötsligt bestämde designern över teknikern. Bilarna skapades i allt högre grad i designstudion och sedan var det upp till ingenjörerna att anpassa sig.
För varje år gällde det för tillverkarna att övertrumfa varandra. Hade Chrysler stora fenor ett år, ville Buick ha större nästa. Hade Ford en viss mängd krom ena året såg GM till att ha mer året därpå.
Kanske är Cadillac series 62 från 1959 hela decenniets mest bombastiska bil. Den hade enorma fenor som var avdelade på mitten av dubbla baklampor i pistolkuleform. Med rosa lack, mycket krom och så mycket glas runt kupén att det nästan liknade ett akvarium var den svår att toppa. Året innan hade längdrekordet slagits av Ford med Lincoln Capri som mätte hela 5,8 meter (nio centimeter längre än Cadillac 59:an). Med V8 och motor på 375 hästkrafter räckte det ändå bara till en toppfart på 177 kilometer i timmen.
För trots imponerande motorkrafter var sällan dessa bilar några prestandamonster. De var för tunga, hade för dålig aerodynamik och dessutom utgick inte designprocessen från vad som var optimalt tekniskt sett – utan snarare vad som skulle fungera bäst i marknadsföringen.
Förändringen kom sedan snabbt. Det tog några år för bilföretagen att helt ställa om, men redan under 1960-talets första år ser man stora förändringar. Bilarna blir inte mindre, men formspråket stramare. Fenor, krom, flygplansinspiration och "pistolkulor" går i graven.
– Det var ju inte möjligt att utvecklingen skulle fortsätta i samma riktning längre, och vi kommer aldrig få se något liknande igen. Men det är klart att bilar från den tiden fascinerar och väcker nostalgiska känslor hos många, säger Professorn.