Jag tror att nästan alla kommer ihåg sin första bil. Det gör jag. Definitivt. En vit Mazda 323 från 1987 som bara jag kunde starta. Den hade varit vit en gång i tiden. Känslorna för den lilla skrothögen är blandade när jag ser tillbaka. Hatkärlek med kanske en lite större procentdel av hat. Silvertejp fanns alltid till hands i handskfacket för att täcka hål i karossen och diverse grejor som hängde löst.
Det största problemet med Mazdan var det hål i taket precis ovanför förarsätet. Ingen silvertejp i världen rådde på det. Varje gång det regnade föll även nederbörden rakt ner i knäet. Till dessa tillfällen fanns plastpåsar och filtar att skydda sig med. Någon vidare lyxkänsla var det inte. Men va fan, jag kom ju framåt. Den tog mig många hackiga mil både vinter som sommar. Bilens aircondition var a´la naturell.
En solig vårdag packade jag och några klasskompisar in oss i Mazdan för en tur till Skåne. Halvägs började vi fundera på vem som hade ätit för mycket ägg till frukost. Eller om äggfislukten kanske kom utifrån? Till slut insåg vi att det var bilen som luktade. Men vi fortsatte att köra. Det var ändå ingen av oss som kunde något om bilar. Efter att ha stannat för att fika hade också bilen stannat. Vi sprang igång den och fortsatte resan. I höjd med Tomelilla hände något mystiskt i instrumentpanelen. Alla mätare svajade fram och tillbaka och sedan sa det ”poff”. Mazdan dog, eller svimmade i varje fall. Av allt kan man lära och här lärde jag att man bör lyssna på varningsflagg. Jag lärde mig även vad en relä i generatorn är för något.
När man frågar någon om dennes första bil sprids ofta ett leende i ansiktet. Sedan får man höra om bilens alla egenskaper. Inte sällan hette bilskrället även något. ”Pärlan” brukar vara ett populärt och lite lagom ironiskt namn. Dålig bil har många namn. Aldrig har jag hört om en ny och fin bil som har fått heta något. Dåliga bilar blir mer personliga. De har egenheter som gör att bil och bilförare måste lära känna varandra. Leendet som kommer vid tanken på den gamla bilen kanske har flera orsaker. Möjligen påminner den om en tid när man var ung, fri och härligt ovetandes om vilka hinder man skulle stöta på i livet. Eller så är man så sjukt glad över att man inte längre behöver köra runt i en skrothög.