Trallvänlig partymusik pumpades ut ur högtalarna och instruktörerna Adele Lantz och Louise Kihlman klappade igång mig och 25 andra entusiastiska motionärer.
60 minuters body attack låg framför oss, vilket innebar elva låtar av sportinspirerad konditionsträning.
Med tungan rätt i munnen fick jag ordning på stegkombinationerna under uppvärmningen och kände hur en mix av adrenalin och endorfiner kom smygandes. Med ett leende på läpparna kände jag att det här är något för mig.
Ganska snabbt blev det dock rätt jobbigt, och när mitt hjärta höll på att hoppa ut ur kroppen utbrast Adele Lantz:
– Nu ska vi nå pulstoppen.
Jag var redan där för länge sen.
Så med andan i halsen var det bara att kasta sig ner på golvet för att göra en armhävning, för att sen hoppa upp på fötterna och köra höga knän.
– När ni känner att ni inte klarar fler så kör vi ett varv till, fortsatte ”GI Jane”.
Jag var imponerad av Adele som, tillsammans med Louise, höll igång hela tiden och samtidigt bjöd på sig själv och sjöng med i låtarna.
– Det här passet är så himla roligt. Man tror inte att man ska klara av det, men det gör man, sa hon.
– Man får energi från de andra deltagarna och pressar sig. Det blir så med gruppträning, att istället för att sluta då det känns jobbigt när man tränar ensam så blir man peppad av de andra och kör lite extra, menade Louise.
För att komma ner lite i puls var det dags för styrkeövningar.
Till mitt stora förtret fick jag göra armhävningar med knäna i golvet då jag inte orkade mer än ett par stycken vanliga. Jag var för vek helt enkelt.
– Det är inte sämre att köra på knäna. Vi erbjuder alternativ till de flesta övningarna så att alla, oavsett ålder och träningsbakgrund, ska kunna vara med, förklarade Adele och Louise.
Efter att ha blivit ordentligt mör i överkroppen skulle pulsen upp igen. Vi rörde oss runt i salen och gjorde en riktig basketförsvarsövning då vi, med böjda ben, förflyttade oss snabbt i sidled. Slajda på basketspråk.
Jag var riktigt trött och orkade knappt lyfta benen. De sista styrkeövningarna gick på ren vilja. Det brann i magmusklerna. Jag längtade efter stretchingen.
Body attack, check. Jag klarade det.
Dagen efter kunde jag knappt röra mig, men det var det värt. Träningsvärk är den bästa värken, det är då man får ett kvitto på att man har presterat och gjort något bra.
– Vi ser en trend där de lite tuffare passen, som exempelvis det här, blir mer och mer populära. Därför kör vi body attack två gånger i veckan istället för en numera, berättade Louise.
Med två små barn och en hockeyspelande fästman har jag ingen möjlighet att köra body attack två gånger i veckan, men jag skulle absolut kunna tänka mig det. Det ska ju gå lättare för varje gång, och roligt var det verkligen.
Nästa gång kan ni läsa om det tuffaste passet av de tre; grit strength.