I många 1960- och 1970-talshem fylldes barnkammaren med färgglatt mönstrade tyger, designade av svenska kvinnliga formgivare som sällan eller aldrig fick något erkännande för sina livsverk. Nu, närmare 50 år senare, skapar dagens formgivare åter färgsprakande barnmönster och tack vare trenden står retrotygerna från förr högt i kurs igen. Det innebär också att priserna stiger och utbudet av originaltyger minskar.
Men trots att intresset för 1960- och 1970-talsformgivarnas alster blomstrar är det få av dem som fyndar retrotygerna som kan hitta information om vilka som ligger bakom de vackra mönstren. Loppisentusiasten Sara Axtelius hoppas kunna ändra på det. Hon dokumenterar så många mönster hon kan och samlar dem i en serie böcker. Den första, "Barntyger vi minns från 1960/1970-talet", kom ut i höstas, den andra håller på att färdigställas nu, säger hon.
– De här damerna jag berättar om fick inget beröm för sitt arbete, de fick inte sitt namn tryckt på tygkanten som de manliga mönsterformgivarna fick.
Ikea, som sålde många av de mönstrade tygerna, har inte heller dokumenterat vilka formgivare som låg bakom.
– Jag vill lyfta fram de här duktiga kvinnorna så att fler blir medvetna om vilken skatt de här tygerna är, säger Sara Axtelius.
Hennes eget intresse för tygerna föddes genom en bonad med bondgårdens alla djur som hennes mamma sytt och hängt på väggen i barnrummet. I tonåren fick kärleken till tygmönstren nytt liv när Sara började köpa secondhandkläder – städrockar och blommiga klänningar – i Emmausbutiken.
– Då, i början av 1990-talet, var jag i princip helt ensam om att köpa sådana kläder. När jag sedan flyttade till en ny stad och inte kände någon började jag dricka kaffe med tanterna som jobbade ideellt på loppisarna, och de var snälla nog att lägga undan retrotyger åt mig.
På den tiden var efterfrågan nästan obefintlig och Sara Axtelius kunde bygga upp sin tygsamling i lugn och ro. Hon började blogga om sitt intresse 2006 och efter något år dök ett par andra bloggar i samma stil upp. Sara startade sedan ett par Facebookgrupper, där medlemmarna kunde visa upp tyger och byta med varandra, men länge var det bara några hundra medlemmar som odlade sitt intresse.
– Det är de senaste två-tre åren det verkligen märks skillnad. Nu har min Facebookgrupp över 4 000 medlemmar och jag har sett tyger gå för skrämmande priser, fyrsiffriga belopp, på Tradera, säger hon.
Vid sidan om böckerna föreläser hon om tygerna på antikmässor och försöker sprida kunskap om vår svenska textilskatt så att de tyger som fortfarande finns bevarade inte ska kastas när förråd rensas och sommarstugor säljs.
– Jag gräver ju min egen grav eftersom jag själv bidrar till att efterfrågan ökar och priserna höjs, men jag vill ju framför allt att folk inte ska kasta tygerna de hittar i sina gömmor.
Hon berättar att en av formgivarna, Ann-Marie Netterdag, dog ganska ung och hann därmed inte skapa en så stor produktion.
– Men jag vet att många av hennes tyger finns kvar – det gäller bara att hitta dem i tid, säger Sara.
Själv samlar hon bara tygerna för att hon vill dokumentera dem i bokform, men hon tycker inte att det är fel att sy nya plagg av dem.
– Det finns flera tjejer som syr jättefina barnkläder av retrotyger och då är det ju återvinning när det är som bäst. Jag föredrar det framför att sätta gamla mönster i nyproduktion, för kvaliteten blir nästan aldrig lika bra – färgerna bleks i tvätten nästan direkt numera.
I den första boken figurerar Saras egen dotter på bild i sitt rum fyllt av retromönstrade färgglada tyger.
– Jag hoppas förstås att hon ska bli lika förtjust i färg och mönster som jag.