Vi väjer för en grävmaskin som snällt kör åt sidan på vägen fram till Anna och Daniel Stjernbergs villa på Södra Strandvägen i Mjölby. Här, på Svartå strand, byggs det för fullt. Mängder av lägenheter i höga hus förstås, och så därtill fem villor som från utsidan bara skiljs åt av kulören på fasaderna och ytterdörrarna.
Det sista i raden, där Anna och Daniel bor, är rött med gul dörr. Färgen på dörren gjorde Anna lite brydd till en början, men hon har vant sig.
– Åh nej, inte gult, tänkte jag när jag fick se den, men det funkar faktiskt ihop med vitt.
Vi blir insläppta genom en sidodörr och Anna säger åt oss att lägga våra snöblöta jackor på en bänk.
– Det här är ju groventrén, säger hon.
Mjaa, det tar emot att smutsa ner. För den här groventrén går minsann inte av för hackor; vita väggar, vita tak, ljust klinker på golvet, vita bänkar, hyllor, byråer... Här kommer man inte traskandes med leriga stövlar och sandiga vantar inte!
Anna skrattar.
– Det var en lyckoträff att bygga om den här delen av huset till en andra entré, säger hon. Nu kan vi ha rent och snyggt i den ”vanliga hallen” på andra sidan köket.
Ja, för faktum är att vi står i det ursprungliga garaget. Anna och Daniel valde att behålla en del av det, så mycket att bilen går in, och bygga in den övriga ytan i bostaden, som en groventré just.
Det var ett av väldigt många val och beslut som skulle tas under byggtiden. Huset, uppfört av Göta stenhus, hade en bestämd form och färg på utsidan och ett grundutbud på insidan. I övrigt var kriterierna att material och fast inredning, såsom kök och vitvaror, skulle komma från lokala leverantörer i Mjölby, men därutöver hade varje köpare till de fem villorna mycket att säga till om.
– Det är jätteroligt för varje familj har tänkt helt olika. Hus nummer 2 tog initiativet till en grillfest i somras och då var vi runt på visning hos alla. Och så bjöd hus 4 in till glöggfest före jul. Det är kul att se alla olika lösningar, säger Anna.
Från det runda – vita – köksbordet där vi sitter och pratar har man överblick över första våningen med öppen planlösning. Det sprakar i kaminen, som enligt ritningarna skulle stå mitt i rummet, men som Anna förhandlade bort mot en yttervägg för att få mer plats för soffa och vardagsrumsdel. Hela långväggen, på båda sidor om kaminen, består av fönster och glasdörrar från golv till tak. Knappt hundra meter bort rinner Svartån och på andra strandkanten mitt emot tar Kvarnparken vid.
– Det är så mysigt att sitta här på sommarkvällarna när det är musik eller quiz i parken, säger Anna.
Från vardagsrummet går vi ut i uterummet som egentligen är mer av ett innerum.
– Jag kallar det för stilla rummet, säger Anna.
Daniel, som lämpligt nog är snickare i botten, har stått för byggandet. Liggande, bred, vitmålad panel på väggarna, vikbara fönsterpartier i tre väderstreck, ljusgrått klinker på golvet och kanalplast i taket som släpper in mycket ljus. Ett stort bord med vita stolar, vilfåtöljer och en vit bänk.
– Det är inte helt och hållet vinterbonat men om vi öppnar och släpper ut värmen från kaminen så blir det snabbt skönt.
Ernst Kirchsteiger får ses som något av en husgud i familjen och har bidragit med lampan över köksbordet, ljuskronan över vardagsrumsbordet och en hel del ljuslyktor och annat fint i ljusa toner. Men han är inte helt utan konkurrens! Vid de höga fönstren står tre höga, vackra ljusstakar av vitmålade rundstavar i betongfötter som Daniel gjort och som helt klart kan mätas med den närkingska inredningsguruns alster.
Huset är i tre våningar och från bottenplanet försvinner en betongtrappa upp till mittenvåningen. Den är vitmålad och liksom integrerad i de vita väggarna. Vi trampar uppför och möts av ett allrum med vit soffa, vita schäslonger, sovrum och walk in closet. Allt i vitt eller ljusa färger. Lugnt och vilsamt för öga och själ.
Ytterligare en vit trappa upp ligger barnens rum. Agnes, 21 år, är för tillfället på Nya Zeeland och Alma, 18, läser till frisör i Linköping och bor fortfarande hemma.
De har anammat den ljusa stilen?– Ja, numera gillar de det. Men för några år sedan, när jag började måla allt vitt i vårt förra hus, tjöt de ”sluta nu” efter ett tag. Men de har vant sig.
– Själv blir jag glad av vitt. Det gör mig lugn. Jag vill inte ha en massa färger som rör till det i huvudet. Vitt, och därtill gröna växter, det är min melodi.
Vi går ner igen. Utanför de stora fönstren ligger snön som ett täcke över trädäcket och förstärker intrycket av allt det vita.
Det är första vintern och våren i huset. Anna och Daniel flyttade in 1 juli i fjol. Ja, flytten förresten – den var på sätt och vis inte helt planerad. I 19 år hade familjen bott i stationshuset i Väderstad och byggt upp det till ett trivsamt hem. Men när barnen blev stora och klarade sig allt mer på egen hand och allt skjutsande fram och tillbaka inte längre var nödvändigt började framför allt Daniel längta till stan.
– Vi skulle åka på bio i Linköping en kväll och fick passa både buss och tåg för att slippa ta bilen, säger Anna. Och plötsligt kom det liksom över oss – vad gör vi i Väderstad?
Sagt och gjort. Tomten i Mjölby dök upp och förutsättningarna var de rätta. Dessutom fick Anna nytt jobb på en förskola på gångavstånd från det blivande huset.
– Jag vet inte om man kan kalla det en 40-årskris säger Anna och skrattar, men på något sätt känns det som en nystart. Inte för att vi behövde det, men det var ändå härligt att få börja planera något alldeles nytt tillsammans. Man har utgått från barnen under så många år, och även om de alltid kommer att vara viktigast så är det här vårt projekt. Plötsligt var det Daniel och jag och vår gemensamma vilja som räknades. Det är häftigt!