Båda två har varit, som man brukar säga, långt nere i skiten. De har spenderat decennier i misär på grund av sprit– och drogmissbruk och hemlöshet. Familjerna knarkades bort, liksom vännerna. Kvar fanns polarna på parkbänken – och drogerna. För Benny Lejonquist blev det sammanlagt 30 års missbruk och 10 år i fängelse från slutet av 1970-talet fram till för drygt åtta år sedan.
– För mig handlade det om att finna en tillhörighet, ett ställe där jag kunde hitta min plats och min identitet. Drogerna kom egentligen i andra hand när jag ser tillbaka på det liv jag levde då. Det viktiga var att hitta min roll och det gjorde jag bland äldre kompisar som missbrukade.
Att knarka var han egentligen trött på efter bara några år.
– Redan som 16-åring kände jag att jag bara ville bort från det livet, men jag visste inte hur jag skulle göra.
Det skulle dröja innan insikten kom.
För Mikael Nyborg tog knarkandet fart i 16-årsåldern. Han höll sig på banan under några år och hade jobb och bostad – samtidigt som livet dundrade på som ett godståg rakt ner i avgrunden. Medan Benny åkte in och ut i fängelse försörjde sig Michael genom att sälja knark, och lyckades hålla sig undan från fängelsestraff.
Under en lång tid bodde Mikael i Vimmerby på olika offentliga toaletter – eller hemma hos någon av pundarkompisarna. Han var ett känt ansikte på parkbänkarna.
– Jag räknade på att under ett år så sov jag två nätter inomhus, på en soffa. Annars sov jag ute, eller oftast på en toalett.
Benny fyller i:
– Var det vinter och man kunde få på handtorken så att den var igång under natten var det bingo, säger han och ler snett åt egna minnen från nätter utan någon vettig stans att sova.
Frälsningen – och därmed ett liv fritt från alkohol och droger – beskriver de på ungefär samma sätt. Som något som var tvunget att komma. För Mikael kom vändpunkten omkring 2003. Då hade gått 16 år från att han bestämt sig för att sluta med knarket. Han visste bara inte hur.
– Jag hade försökt att bli fri från missbruket innan men kände till slut att det var något annat jag sökte. När jag till sist fick hjälp var jag helt inställd på att bli frälst, berättar Mikael.
Deras livsöden ger en strimma av hopp till de missbrukare de träffar och stöttar idag. Det finns ett annat liv – och någon som tror på en. Men att jobba med missbrukare var ingen självklarhet. I alla fall inte för Mikael.
– Jag minns att jag tänkte att jag aldrig nånsin skulle "jobba med fyllehundar". Det finns inga som ljuger så mycket som missbrukare, inklusive jag själv när jag höll på, säger Michael och skrattar.
En del av kompisarna finns kvar. Andra har knarkat eller supit ihjäl sig, berättar Benny.
– Jag stannar såklart till och pratar och ger en kram när jag träffar vänner från den tiden, man springer ju på någon då. Men av ren självbefarelsedrift blir det inte mer än så, jag följer inte med hem och fikar eller sitter på bänken och pratar gamla minnen.
Nu känns det självklart att hjälpa andra. Vara den utsträckta handen till ett nytt liv – en hand som inte kräver något tillbaka.
– Kan jag hjälpa en enda så är jag nöjd. Det är drivkraften, att hjälpa någon hitta tillbaka till livet. Och fastän det är tufft och svårt så går det. Det är vi levande bevis på.