Minnesord Madame Barbro Ackrell, som nyligen lämnade jordelivet, blev 84 år. År som varit fyllda av fart och fläkt, energi och engagemang, ständigt med Västervik i fokus. På 60-talet bodde Barbro på Skepparegatan med maken Ove och barnen Peter och Sanna, men plötsligt rycktes Ove bort och Barbro blev ensam kvar med barnen. Hon arbetade då på kosmetikavdelningen i Engqvists färgaffär. Det var där vi sågs för första gången.

Så småningom kom Per-Åke in i hennes liv. På den tiden fanns vid Strömsgatan Hotell Båtsmannen, som sköttes av Margit Ekstrand. Hon ansvarade även för uthyrningen av Båtsmansstugorna och tipsade Barbro om att ta hand om den nedre stugan. Barbro startade då en kaffeservering, där även dottern Sanna kunde hjälpa till. Här serverades stora smörgåsar, kallade ”smeker”, och så våfflorna såklart.

Cafét blev snabbt populärt, samtidigt som Hansi och Frosse, min dåvarande man, drog igång Visfestivalen. Historier från den tiden är många. Bland annat var Fred Åkerström inkvarterad på Hotell Båtsmannen, som hade en port genom planket in till gränden. Margit, som var förtjust i Fred och hans visor, tog med honom in till Barbro för att där få sjunga Skärsliparvisan med trubaduren. Fred sjöng den både dag och natt, men duetten med Margit fick jag aldrig höra.

Så småningom flyttade Barbro med sin familj in i fastigheten vid Båtsmansgatan där tidigare Stämbergs skomakeri huserat. Barbro fyllde butikslokalen med antikviteter, kuriosaprylar och kläder till uthyrning. Hela gränden med kryddträdgård och kaffeservering blev nu ett familjeföretag.

När Barbro en sommar fick höra att några personer från Hasselö planerade att ro hela vägen in till Västervik som man gjort förr, fick hon en lysande idé. Hon ringde mig och några andra konsthantverkare, och bad oss att komma ner till Fiskaretorget för att ta emot roddarna och hålla en ”gammeldags marken”.

Hasselörodden växte sedermera till en stor skärgårdsfestival, som blev så stor att roddarna inte längre fick plats på torget. Barbro bjöd då in både dem att komma upp till gränden istället. Under många år hämtade hon dem därför vid kajen för en marsch upp till gränden med dragspelare i täten. Där bjöds de på potäter, sill och snaps för att orka ro hem igen.

För detta arrangemang och många andra goda insatser utnämndes Barbro 2003 till årets Västervikare. Hon fick den lilla statyetten ”Genombrottet” (en skulptur med ett fiskstim), som utmärkelse.

Så har åren gått. Gränden har varit som ett levande friluftsmuseum, med midsommarfirande, advent med julgröt och en aldrig sinande ström av besökande Västerviksbor med vänner och busslaster med turister.

Våra stjärnor som Gösta Bernhard och Alice Babs har ofta gästat gränden och pratat barndomsminnen med Barbro. Hon hade alltid nya historier att berätta om människor hon mött och människor som bott i grändens stugor, Västerviks mest sevärda kulturbyggnader.

Allt var frid och fröjd fram till våren 2015. Då chockhöjdes grändens arrende så att Barbro och Sanna måste lämna det som de under så många år byggt upp. Vi var många som protesterade och menade att arbetet som familjen Ackrell lagt ner på gränden borde ha belönats istället för att bestraffas. Men ingen lyssnade.

Privat har Barbro och Sanna däremot skapat en charmig idyll i den så kallade Kvarngården. Här har de inrett var sin våning med antika möbler, fotografier, målningar och minnessaker. Här har Barbro tillbringat många lyckliga år, tills hennes hjärta nu gav upp.

Vi är många som sörjer med Peter, Sanna och deras familjer. Saknaden efter Barbro blir stor, men vackra minnen lever länge.