Bina har det inte lätt. Och allt hänger ihop, som vanligt. När Svenska Dagbladet recenserade dokumentärfilmen Inte bara honung som handlar om binas svåra situation i dag inledde recensenten med denna tirad: "Enlig Dagens eko har vart femte svenskt honungsbi strukit med i år på grund av den kalla våren. Vilket i sin tur beror på att ishavsströmmarna ändrat riktning. Vilket i sin tur beror på att glaciärerna smält ovanligt mycket. Vilket i sin tur beror på den globala uppvärmningen. Vilken i sin tur på beror på oss."
Och visst är det nog så. Men varför är då bina så viktiga? Jo, utan levande och fungerande bin blir det ingen pollinering, vilket innebär att vi till slut står utan körsbär, äpplen, päron, jordgubbar med mera.
VT besökte under hantverksmarknaden Jan-Olov Persson som arbetar med bin på Naturum på Kulbacken. Ett stort antal barn och vuxna fick lära sig att ta hand om honung och lära sig om binas funktion.
– Tidigare i vår var det några biodlare i trakten som hade fått yngelröta. Då var jag orolig att de sex bikuporna som jag har skulle ha drabbats. Men de klarade sig.
Olika sjukdomar drabbar bin från och till, det är helt naturligt. Men bina drabbas i dag av nyare och värre problem. Enligt Persson är det två problem:
– Ett problem är att man odlar en enda gröda på stora områden. Bina mår bäst av varierade grödor. Ett annat problem är de olika gifterna som används som gör att bina dör.
Dessa problem återfinns i USA där stora mandel- och apelsinodlingar tar upp stora områden. I Europa handlar det kanske framför allt om stora rapsodlingar. Jan-Olov Persson har ett förslag, eller kanske beskrivs det bäst som en uppmaning. Han önskar i framtiden att bikupor kan bli en del av samhällsplaneringen, att när nya områden planeras, att man då planerar in platser för bikupor.
– I Stockholm de senaste åren har man börjat placera bikupor på taken till hyreshusen.
Orsaken är att man där insett problemet med att ett samhälle utan bin.