Man kan ta postbåten från Gränsö kanal i Västervik. Medan chauffören kryssar mellan skären öppnar sig Västerviks mellanskärgård för resenären. Den som gillar båtturer blir inte besviken och för den sjösjuke så är färden förhoppningsvis redan över innan hytten måste utrymmas.
Omkring en halvtimme efter att färden startat lägger båten till vid Hasselö Sand. Postbåtens ankomst är väntad vid färjeläget och de vardagar som posten kommer är det flera diskussionsgrupper utspridda vid kajen.
– Det är här folket som bor på ön samlas. Det har blivit en naturlig samlingsplats för alla men framför allt för gubbarna på ön, säger Ulrika ÅgrEhn, nyinflyttad sedan i våras och en av de som driver restaurangen Sjökanten på ön.
Till hennes stora fyrhjuling är en gul vagn kopplad. Den är byggd för transport av både material och människor. I den sitter en svart labrador, Morris. Det är Ulrikas ständiga följeslagare och vän.
– Han är alltid med oss så den som ska åka med får inte vara rädd för hundar, säger Ulrika ÅgrEhn, startar fyrhjulingen och styr hem mot Flövik, gården som varit i hennes familjs ägo sedan en generation tillbaka.
Barndomen växlades mellan hemmen i Stockholm och på Hasselö. Under lågstadietiden gick Ulrika i skolan i Stockholm under vinterhalvåret och resten av skolåret spenderades i byskolan på ön. Skoltiden i Stockholm påminde inte mycket om den på Hasselö.
– Här kunde vi bli avställda på en ö med en komradio en hel dag för att lära sig vad som händer om man blir själv här ute. Sådana saker gjorde vi inte i Stockholm.
Sedan sju år tillbaka har paret drivit restaurang Sjökanten tillsammans med andra fastboende på Hasselö. Trots det har både Mikael och Ulrika behållit sina arbeten i Stockholm. Arbetet med restaurangen har skett under turistsäsongen och därför har skärgårdsbostaden brukats uteslutande på sommaren. Även om paret alltid vänt tillbaka till Stockholm varje höst har tankarna på att flytta till ön permanent grott under en längre tid. Tills i år. Huset söder om Stockholm är avpolletterat och deras arbeten i huvudstaden uppsagda.
– Det var på tiden att flytta hit. Man kan inte bara gå och tänka att man ska göra saker. Sedan kände vi inte för att ”avsluta här”. Vi ville inte vänta tills vi blev pensionärer utan medverka till öns näring, säger Ulrika.
Fyrhjulingen stängs av i samma ögonblick som Ulrika hoppar av sitt fordon. Hon går till den kopplade vagnen, klappar Morris på huvudet och säger att här är det okej att hoppa av. Morris tar ett vant skutt från vagnens bakända och springer runt i trädgården. Från det röda artonhundrafemtiotalshuset löper en fruktträdgård ner mot havet och tillsammans med en stor jordkällare, en bodslänga, en syrenhäck och ett aktivt utedass skapas en hemtrevlig rumskänsla. Inne i huset är flera projekt igång för att skapa förutsättningar för ett drägligt åretruntboende.
– Uppvärmningen är fortfarande el och vi har precis borrat för vintervatten.
Plötsligt står Evert Hjalmarsson i hallen hos Ulrika och Mikael. Han vill inspektera badrumsbygget så han kan planera när han ska utföra sitt rörmokararbete.
– Vi går in och ut hos varandra här utan att knacka. Eller jag går ju inte in hos Evert hur som helst. Han har jakthundar och de vaktar på ett annat sätt än Morris gör, säger Ulrika.
Evert Hjalmarsson inser att det inte blir något arbete för honom på över en vecka vilket verkar passa honom alldeles utmärkt.
– Då kan jag ge mig ut och jaga i veckan, säger han och försvinner lika snabbt som han kom.
Ulrika ÅgrEhn är en entreprenör. Det märks i sättet hon ser på sitt eget jobb. Hon ser möjligheter i det mesta och när det gäller arbete så vill hon kunna jobba så mycket som hon själv tycker passar.
– Man säger att det inte passar för alla att vara egen företagare, men jag har svårt att förstå varför det ska behöva vara så. När man är anställd får man inte arbeta så mycket man vill. Det tycker jag är begränsande. Ibland kan man behöva jobba mycket och ibland mindre.
Under det senaste året har tre personer flyttat ut på Hasselö permanent. Med en liten bro är ön förbunden med Sladö och där slog ytterligare tre personer ner sina bopålar året innan. Och fler är på väg. Sjuksköterskorna Christina och Leif Nilsson har liksom Ulrika och Mikael gått i flyttankar länge men inte på allvar kunnat ta det slutgiltiga steget för att bli Hasselöbor på riktigt.
– Det har inte fungerat att för oss att bo här ute. Om man börjar klockan sju på morgonen så är det inte så lätt. Nu är vi pensionärer bägge två och i februari flyttar vi hit, säger Christina Nilsson.
När det är sommar är det inte svårt att försörja sig på Hasselö. Båten Freden levererar stadigt hundratals turister varje dag och den lilla krogen Sjökanten är fullbokad i stort sett dagligen.
– Sjökanten är en liten pärla som man måste förvalta. Den måste få vara som den är och det är viktigt att den inte bli exploaterad, säger Ulrika ÅgrEhn.
Det skärgårdssvenska köket tar sig an 25 gäster på kvällen och säljer omkring 100 luncher på dagen. Alla som ska äta på kvällen har bokat bord i förväg eftersom restaurangen bara får matleveranser två gånger i veckan, något som Ulrika trodde skulle bli kritiserat.
– Vi trodde att folk skulle ta illa upp men det har verkligen varit hur lugnt som helst. Våra gäster förstår vår situation här ute.
För att driva en verksamhet på Hasselö krävs samarbete. Ulrika återkommer ständigt till att det är en avgörande faktor för att kunna överleva som näringsidkare på en ö av Hasselös storlek.
– Man är tvingad till att samarbeta med varandra här ute, det skulle inte gå annars.
Sjökanten är bara en av flera verksamheter som paret ÅgrEhn är involverade i. I somras tog de över caféet som ligger vid färjelägets strand, de ligger i startgroparna för att ta över den köttproduktion som finns på ön, en lördagspub är igång sedan sex veckor tillbaka och i november planeras ett julbord med extra allt.
– Det är för att visa att det finns annat än bara sommar här. Det gäller bara att våga göra det, och det är ett äventyr i sig.
På Hasselö är det mörkt när solen har gått ner. Det finns inga gatlyktor vilket är en utmaning för verksamhet höst- och vintertid. Lördagspuben The thirsty winterswan stänger redan klockan sju på kvällen.
– Sedan blir det ju becksvart. Folklivet här tar slut efter mörkrets inbrott, säger Ulrika.
För att kunna driva det julbord som planeras för fullt samarbetar Sjökanten med andra näringsidkare på ön. Anette och Lina Johansson, mor och dotter, driver ett vandrarhem i Hasselös gamla skola. Eftersom restaurangen inte är vinterbonad kommer vandrarhemmet att vara julbordets bas. Ett ösamarbete med kost, logi och historieberättande som ingredienser.
– Vi har anlitat Thomas Liefw som är en riktig ljugargubbe. Han är fantastisk och kan alla skrönor som finns om livet på ön. Han ska få berätta för gästerna om den gamla byn och om livet på ön i stort.
Att Ulrika och Mikael flyttat till ön och satsat på åretruntverksamhet gör att fler näringsidkare satsar på att förlänga säsongen på ön.
– Det har blivit enklare att satsa på övriga årstider nu när Micke och Ulrika flyttat hit. Vi kan jobba mer tillsammans under hela året vilket gör att vi kan göra sådant vi inte mäktat med tidigare, säger Lina Johansson.
Hon tror att fler kommer att hitta till Hasselö under andra årstider än sommaren.
– Folk kan komma att bli förvånade över att hösten kan vara så vacker som den är här ute.