Staffan Johansson är störst i Salvador

Han behöver inte trängas med de andra pressfotograferna när de stora sakerna händer. Han kan lugnt skruva dit teleobjektivet på kameran och ställa sig längst bak. Mäter man två meter och två centimeter i strumplästen behöver man inte stå längst fram ens för att få Pelé på bild.
Tre fotbolls-VM har han bevakat för Kvällsposten, Mexico -70, Argentina -78 och Spanien -82. Han har varit på så många hockey-VM att han inte kan komma i håg dem alla och han har följt kungaparet hack i häl under ett två veckor långt statsbesök i Kina.

Numera jobbar han mestadels lokalt hemma i Malmö och tempot har lugnat ner sig. Det blir mer tid för farfars gamla båthus i Källvik, och fisket.
- Min farfar Karl Johansson var skutskeppare här i Loftahammar så här har jag sprungit sedan barnsben, säger han.
Staffan Johansson växte upp i Norrköping och hans far jobbade på sjön. Det gjorde att Staffan redan som 13-åring fick åka till Amerika, vilket var ovanligt på den tiden.
- Jag fick följa med pappa till Amerika och inför den resan köpte jag en liten enkel kamera, berättar han.
Det visade sig vara ett ödesdigert köp. Intresset för foto slog rot i honom och det som från början var en hobby blev senare ett yrke.

Staffan Johansson har träffat Kim Phuc. Det är flickan som på en bild tagen i Vietnam 1970 springer naken, skrikande och brännskadad tillsammans med andra barn som flyr sina napalmbombade hem. Bilden togs av den amerikanske pressfotografen Nick Ut och är en av historiens viktigaste bilder eftersom den bidrog till att vända hemmaopinionen i USA mot kriget i Vietnam.
- Ungefär tio år efter att den där bilden togs åkte vi till Vietnam och lyckades spåra upp henne.
- Vi var ensamma om det så det blev en ganska stor grej. Jag minns att hon inte ville följa med oss utomhus för att hennes ögon inte tålde solljuset.
25 år och 17 operationer efter att den världsberömda bilden togs på Kim Phuc bildade hon en organisation för krigsskadade barn.

Under besöket i Vietnam fick de också höra talas om ett rum som skulle vara fullt med foster i glasburkar. Fostren var alla missfall, och enligt vietnamesiska myndigheter hade de orsakats av det bekämpningsmedel som amerikanarna spred ut under kriget.
- Vi lyckades hitta det där rummet. Det var ett otäckt rum, ett stort rum med väggarna fyllda av hyllor med foster i alla storlekar. En del fullgångna. Jag tog massor av bilder, men sedan blev jag lite nervös.
Oron handlade om det som kan drabba pressfotografer när de springer på något stort; att det inte blir några bilder för att kameran pajat.

- Jag gick tillbaka dagen efter och förklarade för kvinnan att jag gärna ville gå in i rummet igen och ta fler bilder med en annan kamera. Hon öppnade dörren direkt och sa bara: " Thank you, thank you".
- Det enda hon ville var att världen skulle få se vad kriget gjort mot landet och dess befolkning.

Men allt har inte varit stora nyheter om hemska saker. En rolig episod inträffade i Salvador. Han och reportern blev inbjudna till presidentpalatset på en cocktail. Klädseln var kostym men någon sådan hade inte Staffan Johansson, så han tänkte göra ett försök med inträde iklädd skjorta och byxor. Det var sprit i stora glas och president Molina stod som bäst i talarstolen när de båda svenskarna steg in.
- När vi sedan skulle gå kom han fram och tog mig i hand och var väldigt hjärtlig och tackade mig flera gånger. Jag förstod ingenting och inte min kollega heller.
- Dagen efter gick vi på stan när vi plötsligt mötte president Molina och hans kamouflageklädda livvakter utrustade med stora k-pistar och knivar. När Molina fick se mig morsade han väldigt glatt och vinkade åt mig. Vi begrep ingenting.

Sista kvällen i landet besökte Staffan Johansson en bar tillsammans med en amerikansk fotograf. Där pågick en bankett och president Molina var där. Även denna gång tycktes han bli väldigt glad över att se Staffan.
- Då sa jag till den amerikanske fotografen att nu går vi och hälsar på presidenten. Han tyckte inte att jag var klok, men vi gjorde det i alla fall.
Presidenten blev så glad och presenterade sin familj och så stack han oväntat pekfingret i magen på Staffan Johansson och sa muntert:
- Empire State Building!

Senare kunde man läsa i landets tidningar att Staffan Johansson var den största människa som någonsin besökt landet. Det var inte heller den enda gången som den storvuxne pressfotografen gjorde rubriker utomlands för sin storlek.
Men hemma i Källvik är det ingen som höjer på ögonbrynen. Källviksborna har sett honom där i 62 år. När VT besökte honom hade han just bärgat sju sikar, fast han hade egentligen hoppats på flundror. Fisket är viktigt. Förra vintern reste han varje vecka från hemmet i Malmö till Loftahammar för att vittja sina ålryssjor.
- Det blev dyrköpt ål så det gör jag inte om, säger han.