Den underbart trösterika lilla akvarellmålningen är signerad Petra Gunnarsson, en kär vän till Sofie. Och orden på bilden kommer från en annan kär vän: Sara Stenbeck.
Ja. Ibland är just det, att fortsätta att andas, det enda man kan göra.
Det har snart gått fyra månader sedan Sofie fick det chockartade beskedet att hon drabbats av en elakartad och aggressiv form av bröstcancer.
– Jag mådde bra och hade bara ett par månader tidigare varit på en mammografiundersökning, som inte visade på några förändringar, berättar hon.
Men i början av sommaren noterade hon en liten förhårdnad strax ovanför sitt vänstra bröst och kontaktade, trots att hon egentligen inte kände någon oro, hälsocentralen för en extra kontroll.
Hon fick en tid hos doktorn samma dag som hon, för sista gången i egenskap av rektor, skulle hålla avslutning och fira årets studenter på Gamlebygymnasiet.
– Jag hade Tjustdräkten på mig när jag träffade doktorn och vi skämtade om det, att jag klätt upp mig inför läkarbesöket, säger hon.
Undersökningen resulterade i en snabb remiss till mammografin där även en ultraljudsundersökning genomfördes och ett vävnadsprov togs.
Svar skulle hon få via hälsocentralen fick hon veta, men i stället ringde en sjuksköterska från kirurgen upp några dagar senare för att be Sofie att komma in till sjukhuset på onsdagen innan den annalkande midsommarhelgen.
– Sköterskan ville inte ge något besked över telefonen, berättar Sofie.
Men nu började oron växa. Och till slut loggade hon in på 1177 – där hon satt, ensam på kontoret – för att läsa i sin journal: Hon hade drabbats av invasiv cancer.
Tiden närmast därefter i väntan på operationen beskriver hon som ett stort mörker.
– Och jag gjorde det som man absolut inte ska: Jag googlade en massa när jag inte kunde sova på nätterna.
Sofie Alvarsson i båten som tar familjen mellan ön och fastlandet.
Nu har tumören opererats bort, med lyckat resultat, och hon är mitt uppe i en efterföljande cellgiftsbehandling som sedan kommer att övergå i strålning – allt för att cancern inte ska komma tillbaka och få fäste i hennes kropp.
När vi ses mår Sofie fysiskt sett hyfsat bra och hon mår också bättre mentalt. Hon vet att cancern inte har spridit sig.
– Tack vare att jag fick göra en skiktröntgen av lungor och buk strax efter påbörjad cytostatikabehandling kan jag tro på behandlingen, säger hon.
Dagen efter vårt möte ska hon – efter ett par veckors paus på grund av återkommande feber – återuppta cellgiftsbehandlingen men med en ny typ av cytostatika. Hur hon kommer att reagera på den går inte att på förhand veta.
Sofie Alvarsson hemma på Björkö. "Det är så ovant för mig att inte arbeta", säger hon.
Sofie har valt att vara öppen med sjukdomen och vill gärna berätta sin historia – inte minst för att uppmana alla kvinnor att regelbundet undersöka sina bröst för att i god tid kunna upptäcka förändringar som kan vara cancer.
– Och man ska absolut inte hoppa över mammografikontrollerna. Jag vet att en del struntar i dem eftersom de är obehagliga. Men de räddar liv!
Samtidigt vill hon lyfta att cancer inte alltid upptäcks vid mammografiscreening. Som i hennes eget fall.
För var tionde kvinna räcker inte mammografi för att upptäcka en tumör, enligt Bröstcancerförbundet. Mycket körtelvävnad, så kallade täta bröst, gör det svårare att upptäcka tumörer och nu genomför Bröstcancerförbundet ett upprop för att individanpassad screening ska införas.
Att ha det vackert omkring sig är viktigt för Sofie. Och kanske extra viktigt just nu. Blommorna kommer från storasyster Christel.
En annan sak som Sofie vill lyfta är att en cancerdiagnos påverkar hela familjen – på olika sätt.
– Mina egna rädslor handlar till exempel om att cancern skulle kunna komma tillbaka och att jag inte får se mina barn växa upp. För min mans del handlar rädslorna om att förlora mig och om att bli ensam förälder.
– Men det finns stöd och hjälp att få även när det kommer till de här bitarna, och det skulle jag vilja skicka med andra som drabbas: Ta emot all den hjälp som finns att få.
Vi har suttit länge och pratat vid familjens köksbord. Det har blivit flera koppar te och kaffe. Morgon har övergått i lunch.
Vi ska strax bryta upp när Sofie – som fått en ny tjänst, inom Hushållningssällskapet, som skulle ha påbörjats den här hösten – kommer in på hur konstigt det är att vara sjukskriven och inte arbeta.
Hon är en arbetsmyra nämligen.
– Jag har Luther på min axel med allt vad det innebär av pliktkänsla och arbetsmoral, säger Sofie.
Därmed har det blivit viktigt för henne att försöka skapa någon slags struktur i den speciella tillvaro hon lever i just nu. Det handlar om att ta långa promenader hemma på ön, så långa som hon orkar med, att baka bröd och att sköta så mycket av markservicen åt familjen som hon orkar.
– Och så blir det mycket vård förstås. Det ska tas blodprover i Gamleby en gång i veckan för att se att min kropp klarar av den tuffa cytostatikabehandlingen och sedan tar själva cytostatikabehandlingen två timmar två dagar senare. Den får jag i Västervik.
– Eftersom vi bor i Tjust skärgård blir det mycket resor.
För att skingra tankarna läser och lyssnar hon på böcker.
Nyheter tar hon bara in i sparsam mängd – för att inte övermannas av oroliga känslor och tankar.
– Det är också ovant, säger hon.
– Jag är utbildad statsvetare och väldigt intresserad av samhället. I normala fall läser jag flera tidningar på morgonen, det första jag gör, och lyssnar på radio.
Sofie hyllar den proffsiga vården i regionen och vad hon beskriver som ett fantastiskt fint bemötandet från vårdpersonalen.
När vi hörs av igen några dagar efter vårt möte på Björkö berättar hon att hon mår okej efter den senaste behandlingen.
– Kortisonet som jag får gör mig speedad, så just nu har jag mycket energi. Jag städar som en tok!, säger hon och skrattar.
Vy från en veranda. För några år sedan flyttade Sofie med familj in i sitt nybyggda hus på Björkö. Bilden är tagen från verandan.
Sofie Alvarsson berättar om tiden efter cancerbeskedet. Operationen är genomförd och nu är hon mitt uppe i den efterföljande cytostatikabehandlingen.
En gång i veckan åker Sofie från ön och in till Västervik för cytostatikabehandling på sjukhuset. Varje vecka besöker hon också hälsocentralen i Gamleby för att ta blodprov. Det som syns på bilden ovanför höger bröst är en så kallad port-a-cath som opereras in under huden i syfte att förenkla injektion och infusion av medicin samt blodprovtagning.