Som en flytboj poppar namnet upp. Stig Pettersson. När vi gjorde en serie om eldsjälar i våras var det flera som tyckte att vi skulle skriva om honom. Han brukar också föras fram som en tänkbar kandidat till utmärkelsen Årets Västervikare. I VT är han flitigt omskriven i olika sammanhang.
Hög tid att göra ett rejält reportage, med andra ord. "Kul, klart att jag ställer upp", blir reaktionen. Inga problem.
– Kom ner till klubblokalen i hamnen. Vi brukar träffas där på förmiddagarna, det är en sorts gubbdagis, säger han i telefon några dagar före intervjun.
Ta upp och täcka båtar
Det är ett tiotal herrar som brukar samlas i och runt båtsällskapets lokaler vid Sandbyhovsbryggan i Loftahammar. Just nu är det mycket jobb med att ta upp och täcka båtar; tidigare under säsongen kretsar det mesta kring seglarskolan och alla aktiviteter för skolungdomar. Seglarskolan hålls i juli, skolaktiviteterna håller på i maj–juni och augusti–september.
I tid räknat blir det säkert motsvarande en halvtidstjänst för Stig.
– Mycket tid, visst, men det är väldigt roligt också. Inte minst får vi mycket tillbaka från alla barn som är här. Många handtackar när de åker härifrån och en del hejar och kommer fram långt efteråt. Det är kul.
Testa segling och paddling
Skolklasserna kommer både från Västervik och andra kommuner för att testa på segling och paddling. Vivassen, viken vid Loftahammar, är perfekt för att lära sig segla – tillräckligt stor, men samtidigt begränsad till ytan. Här riskerar ingen att driva till ut havs och vågorna blir sällan för stora. Här går det att segla jämt, enligt Stig Pettersson.
I seglarskolan på sommaren deltar mest barn, men också en del vuxna. I somras deltog flera familjer från Oslo och även en tysk familj med tre barn.
– Alla kan segla, brukar jag säga. Efter en vecka kan man lägga ut, segla en liten sväng och ta sig tillbaka och lägga till vid bryggan. Tyskarna var glada som spelemän när de lärt sig och kände att det funkade.
Det låter roligt.
– Ja, det är en upplevelse. För oss som instruktörer också. Tänk att lära ut segling från scratch till någon som aldrig suttit i en båt förut.
"Fattiga som kyrkråttor"
Stig Pettersson växte upp som näst yngst av sju syskon i Krokek utanför Norrköping. Pappan var diversearbetare, mamman var hemmafru och familjen hade det ganska knapert. "Fattiga som kyrkråttor", är Stig Petterssons beskrivning. Han började arbeta redan som 14-åring och utbildade sig via kvällskurser till elektriker och larminstallatör
Från Norrköping flyttade han och hustrun Berit först till Västervik och sedan till Mogata utanför Söderköping. 1974 hade han ett jobb på Sparbanken i Loftahammar där han blev tipsad om fina tomter på orten. Där borde ni bygga, dit borde ni flytta, var det någon som sade.
– Jag och Berit och barnen åkte och tittade, men Berit var väldigt emot i början. Loftahammar kändes som världens ände, tyckte hon.
Men familjen resonerade vidare och ändrade sig. På våren 1974 började de bygga sin villa på Trädgårdsmästarevägen, och på hösten flyttade de in.
– Nu flyttar vi inte mer. Det ska man inte göra när man är gammal. Då ska man bo där man har kontakter och känner människor, säger Stig Pettersson.
Kom på köpet
Det var först efter flytten till Loftahammar som han och Berit, för övrigt kassör i båtsällskapet, började segla. På något vis kom det på köpet med boendet i Loftahammar: kusten, havet och de många båtarna. Det nyinflyttade paret började försiktigt med en liten träbåt med segel, köpte en optimistjolle till barnen och sedan en lite större segelbåt. 1976 var Stig med och startade Loftahammars båtsällskap.
Sedan barnen blivit stora har han och Berit seglat varje sommar. Längs den svenska kusten, över till Åland och i den finländska skärgården utanför Åbo. Segling är en "jäkligt häftig upplevelse".
– Kommer vinden rakt från ett håll blåser du omkull. Nej, vinden ska komma från sidan och smeka seglen, från båda sidor, säger Stig och visar med handflatorna ett par centimeter från varandra.
– Det handlar om samspelet mellan natur och människa. Om man seglar får man vara lite ödmjuk. Man lär sig att planera och samarbeta, jobba ihop med vinden och vattnet.
Medlemmar i föreningen har möjlighet att låna tre "606-or", mindre segelbåtar, och optimistjollar. Det ingår i medlemsavgiften. Det ska inte krävas hög inkomst och egen båt för att segla.
– Annars är det ju så att båtarna ofta blir större och större, en sorts flytande sommarnöjen. Och de kostar förstås mycket. Men jag har aldrig haft så kul som när jag seglar mindre båtar, säger Stig Pettersson.
Förvandlat området
På tio år har båtsällskapet förvandlat området runt Sandbyhovsbryggan i Loftahammar. Här finns flera sjöbodar, en ramp för båtiläggning, ett stort lager för alla prylar och ett fint klubbhus. Klubbens ordförande visar runt. Där är optimistjollarna, och där isjakterna i olika klasser.
De kommande åren blir det en utmaning att få fler att arbeta aktivt. Medlemsantalet är högt, 140 familjer, men de aktiva är samtliga pensionärer. Stig Pettersson funderar över sin egen roll i föreningen.
– På ett sätt är jag kanske för drivande och gör för mycket. Det gäller att släppa fram andra. Återväxten är väldigt viktig.
Är du orolig?
– Nej, jag är inte den grubblande typen. Vi som håller på nu har sagt att vi kör på så länge vi orkar och tycker att det är roligt. Sen får vi se vad som händer.
Stig Petterssons två vuxna barn bor i Stångeland utanför Gamleby respektive Linköping. De seglar inte, men de kan segla, är han noga med att påpeka.
Ett tredje barn, Anneli, gick bort i leukemi, bara sju år gammal. Det är hans och Berits stora sorg i livet.
– Nu kan man bota leukemi, men det kunde man inte då.
– Det är klart att det påverkat mig. Jag sätter värde på livet på ett helt annat sätt än jag gjort annars. Det är inget jag direkt tänker på, men det finns med mig undermedvetet. Allt i livet är inte självskrivet.