Britt-Marie Stenbeck och Mahmoud Al Khalaf berättar om de fyra år som gått.
Vi träffas i Loftahammars bibliotek. När kommunen fattade beslut om att flera bibliotek runt om i kommunen skulle läggas ner 2012 satte man sig på tvären i Loftahammar. Här finns numera kommunens enda föreningsdrivna bibliotek.
Det finns alltså erfarenhet av att göra saker på sitt eget sätt på orten.
Så var det också i inledningen av flyktingkrisen. Barbro Hagman från intresseföreningen berättar:
– När man talade om flyktingmottagande talade man om Västervik. Det var där det fanns jobb och utbildningar. Vi i Loftahammar ville också vara en del av integrationen.
I Loftahammar fanns det människor som kände att orten både hade något att erbjuda och att vinna i flyktingkrisen. Orten behövde fler året runt-invånare.
Torgny Kindh, som var platsansvarig på det tillfälliga evakueringsboendet i Gamleby, knöt kontakt med några familjer som just hade kommit till Sverige. Målet var att orten skulle ta emot tre barnfamiljer. Förhoppningsvis skulle familjerna fatta tycke för Loftahammar och blir kvar här.
Så hur gick det?
Under resans gång har en familj flyttat till Västervik, men släktingar till några av de andra familjerna har flyttat hit. Ytterligare några anhöriga väntas snart.
Mahmoud Al Khalaf berättar att den första tiden i Sverige var svår. Ett främmande land med ett främmande språk.
– Jag bodde de nio första månaderna på asylboendet i Figeholm. Där var vi en grupp som talade arabiska. Vi hade inga kontakter med samhället och vi lärde oss inget.
I efterhand är han glad att han tackade ja när han fick erbjudande om att flytta till Loftahammar. Orten är liten, en stor kontrast mot hans tidigare hemort, miljonstaden Aleppo.
Han och de andra har fått pendla till utbildning, men det har funnits en vilja hos ortsbefolkningen att knyta kontakter och hjälpa de nya invånarna.
– De har hjälpt oss med språket, med jobb och mycket annat, säger han.
I dag jobbar han i hemtjänsten i Loftahammar.
Intresseföreningens företrädare säger att Gamleby folkhögskola har varit viktig i projektet. Till Gamleby är det lätt att pendla, och de nyanlända har kunnat gå på utbildning där.
En som fått pendla längre är Eithar Alyosef. I hemlandet utbildad barnläkare. Hon gick en treårig utbildning i vårdsvenska på Vimmerby folkhögskola. Nu jobbar hon som läkarassistent på Västerviks sjukhus.
Iman El Agha pluggar på Västerviks gymnasium, medan Eithar Alyosef jobbar som läkarassistent på Västerviks sjukhus.
Nahla Sabea Allil har en annan historia. Hon berättar att hon först tyckte att Loftahammar var för litet. Efter en tid flyttade hon och familjen vidare till Falköping.
– Men vi ångrade oss, och flyttade tillbaka.
Det fanns flera skäl. De kom fram till att Loftahammar var en bättre ort för barnen. Dessutom fick hon ett telefonsamtal från Ica-butiken i Loftahammar, där hon hade haft ett sommarvikariat innan hon flyttade.
– De sade att det fanns en fast anställning, och att den var min om jag ville ha den.
Med vid bordet finns också två ungdomar, Iman och Areef.
Iman El Agha går sista året på gymnasiets handelsprogram. Vad som händer sedan vet hon inte.
– Först vill jag sommarjobba, därefter studerar jag kanske vidare. Jag funderade först på att läsa ekonomi, men nu har jag ändrat mig till juridik.
Areef Al Khalaf går fortfarande i Loftahammars skola. Han berättar att det varit lätt att få kompisar här. På fritiden spelar han fotboll i Tjust IF.
– Det gick som en raket när han lärde sig svenska, berömmer Britt-Marie Stenbeck, som sitter bredvid.
Hade ni med er ortsbefolkningen i det här hela vägen?
– Vi var noggranna med förberedelserna: Med information, och att hitta så många kontaktpersoner som möjligt, säger Torgny Kindh.
Han säger att det fanns många som ville hjälpa till. De tomma lägenheterna kunde möbleras och fyllas med husgeråd tack vare Loftahammarsborna.
Areef Al Khalaf berättar att det gick lätt att få kompisar i Loftahammar.
Trots det blev inledningen på projektet inte odramatiskt. Ett kommunalt beslut om stöd, som var en förutsättning för projektet, överklagades. Som projektet var utformat kunde det uppfattas som stöd till enskilda, och det strider mot kommunallagen. Så småningom hittade man juridiskt riktiga former för projektet.
I dag säger Torgny Kindh att mycket av det man siktade på har uppnåtts. Skolan fick fler elever, och tomma lägenheter fick hyresgäster.
Han tror att om föreningslivet getts rätt befogenheter och möjligheter hade man kunnat göra på samma sätt på fler håll.
– Det är lättare att integrera i ett lite samhälle, säger han bestämt.