Barnen på Storkläppen 1907. Från vänster: Carin Hagström, Hertha, Vera, Hubert Laudon samt Gustav, Signe och Lois Hagström
Klockan 15.30 den 1 november 1891 tändes fyren på Storkläppen för första gången. I november 1890, några dagar innan personalen skulle flytta ut demolerades byggnaderna av den kraftiga så kallade Kläppenstormen.
Husen byggdes upp och under nästan 100 år levde öns befolkning ett mycket utsatt liv. Storkläppen är det yttersta skäret i Loftahammars skärgård. Att odla var omöjligt och färskvatten saknades. I början på 1900-talet bodde två familjer med åtta barn på ön. Alla förnödenheter fick skeppas från land. En julafton var stormen så svår att ingen kunde lämna fyrplatsen och barnen blev utan julgran, vilket Ester Karolina Laudon skrev om i skriften Kampen för tillvaron.
I 15 år under 1900-talets första decennier var Ester fyrmästarhustru och sexbarnsmor på Storkläppen.
– Hon var utbildad lärarinna och undervisade barnen på ön och tidvis även barnen i Loftahammars skola, berättar Esters barnbarn Stig Olviken.
Förbättringar gjordes för att underlätta livet på ön. Vid risk för storm lyftes båtarna upp på land för att inte skadas och 1923 bygges en vågbrytare för att skydda naturhamnen.
– Storkläppen har tappat i värde för sjöfarten, men kulturhistoriskt har den och liknande fyrar ökat i betydelse, anser Jan Olsén, ordförande i Svenska Fyrsällskapet.
1965 automatiserades fyren och det utsatta fyrvaktarlivet ersattes av sommarbesökare. Ön har ett mycket rikt fågelliv och en av skärgårdens bästa häckningsplatser. Bland annat kan man se kustlabb, roskarl och silltrut.
Vågbrytaren som byggdes 1923, och som underlättade livet då fyrplatsen var bemannad håller på att raseras. Platsen som piren finns på ägs av en samfällighet med deltagande fastigheter på Städsholmen.
Sedan 2000-talet har fyren varit nedläggningshotad men är ännu i drift. Däremot märks ett pågående förfall. Lyftarmen som byggdes för att dra upp båtarna på klipporna som skydd mot stormar vittrar sönder. Även piren har slitits hårt av väder och vind vilket medfört ett brott i murverket. Fortsätter piren att rasa kan besökare ha svårt att ta sig in i hamnen, särskilt vid nordlig eller nordostlig vind.
– Vart fjärde år besiktigar vi byggnaderna och själva fyrtornet, berättar Johan Winell, bygg- och teknikschef på Sjöfartsverket.
Myndigheten ansvarar för att platsen inte utgör någon fara för öns besökare.
Men resurserna räcker inte till för att förhindra ytterligare sönderfall.
– Vi kan inte bevara alla kustfyrar, fortsätter Winell.
I första hand satsar man på att upprusta de 37 fyrar som är byggnadsminnen. Storkläppen är inte en av dessa.
Sedan 1969 ansvarar Sjöfartsverket enbart för själva fyren och för att den lyser som den ska. Statens fastighetsverk äger ön och ansvarar för resten av fastigheten, det vill säga att husen, hamnen med mera, fungerar.
– Kommunen är inte ägare och har därför inget formellt ansvar för platsen, säger Ann-Sofie Pettersson, handläggare på Västerviks kommuns kulturenhet. Men självklart är Storkläppen viktig för kommunen, till exempel att besökare kan ta sig till ön.
Storkläppen är en av flera kustfyrar och inte längre viktig för handelssjöfartens framkomlighet. Sjöfartsverket får sina intäkter från lastfartygens avgifter och där ryms inget underhåll för kustfyrarna. Trots osäker framtid lyser fyren fortfarande och vägleder fritidsbåttrafiken. Den kan också få ökad betydelse framöver.
– Numera förekommer medvetna störningar av GPS-systemet i Östersjön. Är GPS-systemet inte säkert ökar kustfyrarnas betydelse, säger Jan Olsén, som hänvisar till rapporter i Sjöfartsverkets "Underrättelser för sjöfarare".
Fyrplatsen Storkläppen, det yttersta skäret i Loftahammars skärgård.