Deckarförfattaren Durling drömmer om en glädjens gångstig i Lofthammar
Ulf Durling är psykiater och deckarförfattare. Det kanske kan förklara att han kallas den psykologiska kriminalromanens svenska mästare. Nyligen fyllde han 65 och trappar ner sin läkargärning. Nu blir det mer tid för kampen om en egen barrbeströdd stig i Källvik.
Nyss infångad. Den thailändska turkatten Esmeralda är inte helt överens med husse om vad som är lämpligt område för en katt.
Foto:
Men bäva månde Durlings. Väl infångad på husses arm syns beslutsamheten i Esmeraldas stora gula ögon: Hon tänker inte låta sig nöja med ett varv runt huset.
Han säger att han blev läkare för att han är opraktisk. Han säger också att den akuta sjukvården med snabba beslut passar hans lite dramatiska karaktär.
Han säger att han gillar folk som inte är riktigt kloka.
I tio år har han varit medicinskt ansvarig för en mobil psykiatrisk akutverksamhet som betjänar 13 norrortskommuner utanför Stockholm.
- Vi besöker människor i deras hem och då gäller det att snabbt kunna förstå situationen och fatta beslut om exempelvis tvångsvård, säger han.
Det är svåra avgöranden som också får stora konsekvenser för patienterna. När han nu blivit folkpensionär kan han luta sig tillbaka utan en enda anmälan mot sig.
Det är tungt att göra 35 år med psykiskt sjuka patienter. Ett skakande levnadsöde som följs av många fler, möten med patienter som kanske inte alls befinner sig i samma verklighet som vi andra och hundratals förtvivlade anhöriga.
- Jag tror att jag har klarat det bra tack vare skrivandet, säger han.
Ulf Durling blandar aldrig in patienterna i några böcker. Det skulle strida mot all yrkesetik. Men vissa uppslag har han fått genom sitt arbete.
Debutboken "Gammal ost" kom 1971. Den handlar om det olämpliga i att kombinera lagrad ost med vissa antidepressiva läkemedel.
Den senaste boken "Vägs ände" har en huvudperson från Överum. Boken kom ut lagom till Durling fyllde pensionär. Tjustbygden har flera gånger figurerat i Durlings kriminalromaner. "Domaredans" har anknytning till Tättö, "Tills döden förenar oss" till Gamleby, "Lugnet efter stormen" utspelar sig i Källvik och "Vilddjurets tal" i Västervik.
Ulf Durling tillbringade sina barndoms somrar i Källvik. En födelsedagsfest i Källvik fick också avgörande betydelse för utvecklingen av Durlings livsväg. Det var hans trettonde födelsedag och han förväntade sig mycket godis. En av gästerna kom med ett litet paket, en bok.
- Jag blev oerhört besviken.
Boken, Vic Sunessons "Mord i själva verket", blev liggande ett tag, men en lagom tråkig dag började tonåringen Ulf Durling att läsa och sedan har det fortsatt med deckare efter deckare.
Varje kväll tar paret Durling en liten kvällspromenad upp på Månberget. Där konstaterar de att det är lika enstående vackert som föregående kväll, och lika vackert som när Ulf Durlings far en sommarkväll 1942 utropade platsen till världens vackraste.
Nu har Ulf Durling nästan helt dragit sig tillbaka från psykiatrin och det blir mer tid för familjen, och för hans kamp om en liten gångstig i Källvik.
- Den där lilla gångvägen är ett trauma för mig, säger han och ser plötsligt lite allvarsam ut.
Men det handlar inte om något ohyggligt barndomsminne, tvärtom. Det handlar om en glädjens gångstig.
Ulf Durling när en liten dröm, en önskan att få en väg uppkallad efter sig i Källvik. Eller snarare en gångväg, knappt det.
Durling påstår att han hört sig för hos kommunen om inte gångvägen kan få hans namn, eller namnet efter boken som utspelar sig i Källvik.
Något i stil med "Durlings gångstråk", eller "Efter stormens stig", eller "Deckar-Durlings gata".
Från kommunalt håll var intresset svalt.
"Vi uppkallar inga gator efter levande personer. Man måste vara död först", tyckte den kommunala handläggaren.
- Och mitt eget dödsfall kan jag inte ordna, säger Durling och påpekar att Povel Ramel minsann har en egen gata i Källvik.
- Och han är inte död vad jag vet, säger Durling och fortsätter:
- Hur kan de bara avstå från att bereda mig den lilla glädjen att ge mig en liten ynklig barrbetäckt stig?
Han ler hemligt.
Och Källviksborna ser ut att gå en spännande tid till mötes. Men mannen som smyger i buskagen är hur som helst bara en uppriven husse som saknar sin katt.
Så jobbar vi med nyheter