Den här dagen är vattnet lugnt och solen skiner vid Källvik i Loftahammar. Erik Edgren har hunnit ta morgonens dopp, i 16-gradigt vatten ska tilläggas. Men han är van. Erik är "färskingen" i gänget, det här blir andra året som han engagerar sig i Sjöräddningssällskapet i Loftahammar.
– Det var min fru som tipsade mig om det, hon kanske vill ha bort mig från huset, säger han på skämt.
Han har möjlighet att engagera sig, för nu är Erik Edgren pensionär, en väldigt aktiv sådan. Dygnet runt-jour har han och de andra i sällskapet en vecka varje månad, året om. När larmet kommer på personsökaren har han en kvart på sig. Det tar tio minuter med cykel nedför backen, han bor i närheten.
Lars "Lasse" Lundgren är andra man på plats i dag. Han har varit aktiv i fyra år, är också pensionär och blev övertalad att ställa upp.
– Man lever med det här nu, det är spännande och känns viktigt, berättar han.
I går var han och putsade fönster på den ena båten, förgäves ska det visa sig lite senare.
Båda är räddningsmän, de har gått den kursen och fler med den. Livräddning, sjukvård och navigation är delar av det utbud som finns i hela organisationen. Och så övar man. Det går åt en hel del tid.
Så ansluter befälhavaren Michael Johansson och hans son Joakim Johansson. Michael är ett av två befäl i guppen. För det krävs att man är skeppare klass åtta eller högre. Joakim är i Loftahammar på besök, och då är han i tjänst i sällskapet.
Rycker ut gör man runt 60 gånger på år, mest under sommaren, då mängder av båtfolk är ute på havet. De senare åren har det blivit lite mer att göra, snabbare båtar, vattenskotrar och brister i sjövett kan vara bidragande orsaker, tror besättningen. Men man åker på många sjukdomsfall och grundstötningar.
Är man medlem i Sjöräddningssällskapet, vilket 102 000 personer i Sverige är, har man fri assistans vid mekaniska problem. Rycker ut när folk är i sjönöd gör man gratis. För övrigt tar ingen betalt för sitt arbete, det är ideellt.
– Under juni och juli kan vi ha fem uppdrag per dygn, det blir mycket jobb men det är det värt, säger Michael Johansson.
Vi lägger ut. Det ska övas, och visas vad båten Tjustbanken klarar av. Den är av typen Viktoria, är 12 meter lång, gör 38 knop och har vattenjet. Den stannar på en båtlängd. En till båt, en öppen, finns också att tillgå, den heter Loftahammar och bekostades av en insamling på orten.
Michael gasar upp och gör en fullfartsgir åt babord, det känns som en mjuk berg- och dalbana med extra dusch.
– Båten klarar mer än vi, välter vi så välter den oss tillbaka, säger han betryggande.
– Vafan, fönstren var ju nytvättade!, säger Lasse.
Man är oftast fyra i besättning, en styrman, ett befäl och två räddningsmän. På tillbakavägen berättar Michael att sällskapet behöver mer frivilliga i Loftahammar, tio personer till vore önskvärt, och fyra befälhavare utöver dem.
– Jag tror att de flesta arbetar mer och har mindre fritid att engagera sig på. Det är synd, engagemanget behövs, konstaterar Michael.