Kaffekopparna ställs snabbt ner på fikabordet. Den avslappnade stämningen byts mot full fokus. Melker Engström och Hannes Bruhn skyndar ut från lunchrummet och ner mot ambulans 9420 som ska ta dem fyra mil söderut, till Blankaholm.
Västerviks-Tidningens reportageteam får följa med i en efterföljande ambulans, den som används för längre transporter och vanligen inte för akutfall, tillsammans med ambulanssjuksköterskan Henrik Ryheden. Det går undan genom stan. Övrig trafik håller sig ur vägen – åtminstone de flesta, menar Henrik Ryheden.
Larmet är ett misstänkt fall av stroke och varje minut är dyrbar.
– Den här typen av utryckningar tillhör våra vanligaste prio 1-larm, berättar han.
Det är så man kategoriserar larmen, i priorietering ett, två och tre.
Mannen som ringt SOS heter Elmo Jonsson, det får vi veta på väg till Blankaholm.
– Man vet ju aldrig riktigt vad som väntar, men vi får ganska bra information av SOS på vägen ut, säger Henrik Ryheden.
Tekniken gör förstås sitt – men det hänger också på den som ringer nödsamtalet.
– Kan man hålla sig lugn och berätta om vad som hänt är det såklart bra för att undvika missförstånd.
Varje år åker Västerviksambulansen på omkring 4800 larm. Men det är inte alla som borde ha ringt ambulansen. En hel del hade till exempel kunnat ta en taxi eller en sjukstransport som är en bil där möjlighet att ligga ner finns.
– Tyvärr ringer många oss när det inte är befogat, säger Melker Engström med en suck.
För trots att tillgången på information är större än någonsin märks det inte, menar både HenrikRyheden och Melker Engström.
– Nästan tvärtom faktiskt. Det är märkligt men det är som om allmänhetens förmåga att agera blivit sämre. SOS säger ungefär samma sak. Förr var 112 det sista numret man ringde, ett nödnummer. I dag ringer många SOS först istället för sjukrådsupplysningen. Jag tycker att man ska tänka till ordentligt "behöver jag verkligen ambulans?", menar han.
Det finns en hel del skräckexempel.
– Vi har till och med fall där personer har suttit på i väntsalen på akuten och gått ut för att ringa oss eftersom man tror att det går snabbare att komma in med ambulansen. Det är en av alla myter som inte stämmer, säger Melker Engström.
Samtidigt har han full förståelse för att den som inte får följa med ambulansen blir besviken.
– Man kanske har väntat på att söka hjälp och haft ont länge och så tror man att bara vi kommer så är det likställt med att man ska få träffa en läkare. Då förstår jag absolut att man blir besviken, fall man får rådet av oss att söka hjälp på någon annan vårdinsats eller avvakta i samråd med patienten, självklart med säkerheten i fokus.
När det gäller Elmo Jonsson i Blankaholm är det ingen tvekan om saken. Efter en rad frågor hjälps han ut till den väntande bilen, lfår lägga sig ner på britsen och körs till akuten. Själv är han på gott humör, trots att förmiddagen inte blev som han hade tänkt.
– Det är ofta så att man faktiskt skrattar tillsammans med patienten trots allt, som i det här fallet, säger Henrik Ryheden när dörrarna slår igen.
När akuten tagit över är det "bara" ordentlig rengöring, påfyllning av material och andra praktiska åtaganden kvar. Allt måste vara klart inför nästa larm.