Trots isande vindar är det varma leenden som kommer från ryttarna. "Sjunk ner i sadeln", instruerar Nina Bergholtz. Det kräver inte många sekunders tittande för att hon ska hitta detaljer som kan göra ryttarna bättre. "Räta på dig", "krama om bygeln" eller "använd insidan av lår och knä i stället för att dra foten uppåt".
Mycket koncentrerade rider ryttarna runt och finslipar vissa övningar eller varierar mellan gångarter. Efter ett tag går hästarna i serpentiner runt koner.
– Det är en större utmaning att öva på en bana så här jämfört med att rida i terräng. Det är mycket träning för kroppen men också för hjärnan, det är mycket koordination. Man inser varje gång hur mycket man har kvar att lära, säger Carina Stilling.
I Himmelsrum, strax norr om Gamleby, står islandshästarna och glädjen i fokus. Det smittar av sig när kvinnorna, ja alla är kvinnor, pratar om sina hästar och vad ridningen betyder. Alla som är på plats den här kyliga söndagen har återupptäckt ridningen efter många år utan den. Utom Britta Pedersen, som när hon fyllde 50 år bestämde sig för att "nej nu jävlar ska jag börja rida".
– Jag växte upp i ett stall, men mina föräldrar hade inte råd att låta mig rida, säger hon.
Var det svårt när du började?
– Ja, absolut. När man är så gammal så lär man sig aldrig riktigt.
De andra i stallet den här dagen red medan de var i tonåren. Innan livet kom emellan - med barn och jobb. Sedan fick någon en 50-årspresent och återupptäckte charmen med ridning, en annan kände att möjligheten gavs på nytt när barnen blivit stora och flyttat ut.
– Nu håller vi på så länge vi kan, säger någon.
– Tills vi är i 90-årsåldern. Det är bra balansträning det här och motverkar användandet av rullator, säger en annan.
Stämningen är god och skämten många. De skrattar och säger att det är ett tantdagis, en benämning de i och för sig inte gillar.
– Islandshästen är en liten häst som kan bära en vuxen, därför är den så populär för folk som återupptar ridningen, säger Nina Bergholtz, flitigt anlitad instruktör och även domare inom avelsbedömning för islandshästar.
– Islandshästar är mysiga och trevliga. Och så har den en speciell gångart, tölt, som gör dem så uppskattade.
Tölt är en form av springande skritt, vilket innebär att hästen alltid har en eller två hovar i marken och därför blir behaglig att rida. Och så är den som gjord för att ge sig ut i skog och mark.
Nina Bergholtz har drivit Himmelsrums Islandshästar sedan 1993. Under förra året ställdes hon inför valet att lägga ner verksamheten eller förändra något. Hennes uppdrag på andra platser blir fler och fler, vilket gjorde det svårare att ta hand om hästarna.
Lösningen blev att skaffa medryttare, som tar hand om en häst tre dagar i veckan. Och det verkar medryttarna bara se som en enda stor förmån.
– Det här är en oas, en fristad. Har man häcken full på jobbet och massor att göra är det en sådan befrielse att komma ut här och känna kontakten med hästen, säger Åsa Wernerson.
Carina Hellström jämför det med ett yogapass och Åsa Wernerson håller med.
– Man kopplar av samtidigt som man får energi.
– Det här är livskvalitet på högsta nivå, säger Carina Hellström.
Att det är kul att rida är svårt att ifrågasätta, även för en oinsatt. Storheten med att allt arbete runt omkring förefaller dock inte lika lättbegriplig.
Britta Pedersen ser som gladast ut i stallet när hon borstar sin häst.
– Det är underbart, säger hon.
Hon skiner upp med hela ansiktet.
– Att vara nära hästen och känna på den. Det är bara underbart.
Det är aldrig för sent att förverkliga sin barndomsdröm.