I dag har Ingemar flyttat från Loftahammar. Han bor i Stockholm, nära barn och barnbarn. Men lagt det som hänt bakom sig – det har han inte.
– Nej... det har jag inte. Men boken är ett sätt att komma vidare.
Det unika fallet har rönt stor uppmärksamhet. Agneta gick ut för att rasta parets hund, Jocke. Men hon kom aldrig tillbaka, och när timmarna gick började Ingemar själv att leta. Snart gjordes upptäckten att det värsta hade hänt. Agneta var död.
Tidigt nästa morgon fick Ingemar Westlund chockbeskedet – han var misstänkt för mord.
– Jag kommer aldrig glömma den sekunden. När jag först förstod att de trodde att jag hade tagit livet av henne... resten är ett töcken. Jag var i djup chock, berättar han.
– Den närmaste veckan efteråt satt jag häktad i Kalmar. Det var fruktansvärt, jag minns nästan ingenting från den tiden.
Efter en dryg vecka släpptes han. Det fanns inte bevis för att hålla honom häktad.
– Jag släpptes ur häktet med en tågtidtabell i handen, och med en urladdad mobiltelefon. Jag var i chock över min frus död, det var fruktansvärt.
Han kom hem till Loftahammar, fortfarande misstänkt. Inget var som förut. Han saknade inte bara sin livskamrat, utan kände sig också oskyldigt dömd på förhand av en del ortsbor.
– Hela skogen var full av svamp, men ingen vågade komma och plocka. De trodde ju att det bodde en galning i området. En mördare.
– Jag hörde talas om folk som inte vågade åka ut till sina sommarstugor, på grund av mig. Det kändes hemskt att bli misstänkliggjord på det viset.
Först flera månader senare fick han veta att han var avskriven från utredningen. Men inte av polisen, utan av en av Västerviks-Tidningens reportrar.
– Vi hörde ingenting av polisen efter att jag släpptes. Absolut ingenting. Jag tycker det är dåligt att jag fick veta av en journalist att jag inte var misstänkt längre. Inte ens det kunde de säga till mig.
Fallet, som är unikt, har följts av riksmedia. De stora dags– och kvällstidningarna har rapporterat om händelsen med stort intresse och det har gjorts både tv och radio om fallet.
Ingemar Westlund är kritisk till både poilsarbetet med det tragiska dödsfallet och hur han själv behandlats.
– Alla de här åren har gått, men jag har aldrig fått en ursäkt. Om de hade analyserat hennes kläder på ett korrekt sätt med en gång så hade jag aldrig tvingats utstå det här. Både älghår och älgsaliv fanns på kläderna, men det tittade man inte efter. Polisen var helt inställd på att jag var gärningsmannen.
Nu har han tagit ytterligare ett steg för att kunna få någon form av upprättelse mot staten. I en ansökan till justitiekanslern i början av hösten begär han 621 000 kronor i ersättning, 300 000 för lidande och 321 000 för förlorad inkomst. Det river upp känslorna igen.
– Bara en sådan sak gör att man tänker mer. Det river upp allt som hänt igen, det är väldigt jobbigt.
– Ett skadestånd är inte något som läker något sår, men jag tyckte att det var lika bra. Det känns som om det skulle bli ett bra avslut på boken, och på något vis ett avslut för mig också. Det är något som skaver inne i bröstet, det går inte att komma ifrån. Känslan av att bli oskyldigt anklagad, och så illa behandlad som jag blivit, sitter kvar.
Boken som han just nu skriver är klar till lite mer än hälften.
– Det är en form av bearbetning, visst är det så. Och så vill jag kunna berätta min historia, från början till slut.
martina.lingefjord@vt.se