”900 flyktingar över bord i Medelhavet”. ”Många flyktingar döda i båtolycka.” "Flyktingar drunknade vid turiststrand". För de flesta av oss är löpsedlarna bara löpsedlar. Tidningsrubrikerna bara rubriker. För Farah Abbas är de något annat. De framkallar minnen. Minnen från helvetet på havet. Där det bara finns – som hon beskriver det – himmel och hav. Där livet ställs på sin spets. Leva eller dö.
– Jag skrattar medan jag berättar, jag vet inte hur jag ska kunna berätta annars.
Farah har ett fast handslag. Ser glad ut. Hon flydde regnet av bomber över miljonstaden Damaskus för omkring ett år sedan. Hon åkte som ensam ung kvinna – ett barn eftersom hon inte fyllt 18 år – vilket gör henne ovanlig. Ensamkommande barn och unga är oftare pojkar än flickor.
Smuggelvägen går ofta via Egypten med båt till Italien eller via Turkiet och Grekland och sedan vidare norrut mot Sverige. Medelhavet har blivit en massgrav för flyktingar. Enligt siffror från FN:s flyktingorgan UNHCR har antalet båtflyktingar fyrdubblats sedan 2008 och hittills i år beräknas 31 500 migranter och flyktingar ha tagit vägen över havet. De flesta från Syrien, följt av Eritrea, Afghanistan och Mali visar FN:s siffror. Drömmen om ett liv i trygghet för dem ut på det som man i länderna börjat kalla "dödens väg".
– Om jag hade vetat vad som väntade hade jag aldrig satt mig på den båten. Även om jag såklart är väldigt glad över att vara i Sverige nu. Men nej, jag hade aldrig gjort det, säger Farah, med samma avväpnande skratt igen.
19-åriga Farah hittar inte ordet på svenska, men det är något i stil med försvarsmekanism hon letar efter. Att på riktigt tänka efter, känna efter, gör för ont. Skratten blir en sköld att gömma sig bakom. Hon är en av tiotusentals syrier som tagit sig den skräckfyllda vägen över Medelhavet. Som känt nöden, hungern, törsten. Desperationen. Barnen som inte klarade den vansinniga färden och den bottenlösa sorgen i föräldrarnas ögon. Det är svårt att beskriva, svårt att berätta, men hon gör det ändå. Världen måste få veta vad som händer, menar Farah.
– Människosmugglarna… de är inga människor. Inte djur heller för inte ens djur beter sig så mot människor. Jag vet inte vad de är, men de är hjärtlösa. Fullständigt hjärtlösa.
Hennes upplevelser delas av många. Människosmugglarna får flyktingarna att tro att det är kryssningsfartyg som ska ta dem till Europa. De lovas en komfortabel resa med fri tillgång på mat, vatten och med full service. När de betalat en stor summa pengar, ibland upp till en årslön, upptäcker de att båten är en rostig gammal fiskebåt eller ett fraktskepp i så dåligt skick att man inte riskerar att frakta handelsvaror med det längre. Många kommer samma väg som Farah, från Syrien med flyg och lastbil till Egypten och vidare ut på öppet vatten.
– Då finns inget val. Det är bara att kliva på båten. I Syrien visste jag att jag skulle dö, här fanns det ändå en liten chans att överleva.
På båten lämnar tanken på att överleva Farah. Hon är säker på att en kall död i det svarta vattnet väntar. Sakta går det upp för henne att det här är båten som ska ta henne till Europa. Det finns ingen kryssningsbåt. De är lurade, varenda en av de 200 flyktingarna på båten.
– Jag satt helt hopkrupen, visar Farah och drar upp knäna mot ansiktet, människor kravlade över varandra. Det var barn, kvinnor, män, överallt människor. Och stanken efter några dagar… du kan tänka dig. Människor blev sjösjuka och spydde överallt.
Smugglarna är ständigt närvarande. Hotar, misshandlar, och dödar den som opponerar sig. När båten tar in vatten tror Farah inte längre att hon ska dö. Hon vet det. Bara inte när, men hon hoppas att det går snabbt. Runt omkring henne kämpar människor för sina liv. Den skruttiga träbåten tar in vatten. Hon uppskattar att den normalt sett skulle rymma maximalt 50 personer. På båten trängs det fyrdubbla.
– I det läget tänker man bara på sig själv. Människor på båten trampades ned och det fanns inget man kunde göra åt det. Alla tvingades att bara tänka på sig själva. Det fanns barn, kvinnor, nyfödda... jag kunde inte hjälpa någon annan mig själv, säger Farah och skakar sakta på huvudet.
– Många dog av törst eller blev allvarligt sjuka. De sa att resan skulle ta några dagar. I själva verket tog det en vecka. Bristen på vatten fick folk att börja dricka havsvattnet och många dog av det.
Farah hade själv, liksom de flesta andra, packat en ryggsäck med mat, vatten, pass, identitetshandlingar och några guldsmycken att sälja på vägen.
– Vi blev tillsagda att lämna våra väskor på en latsbil i Egypten för att få tillbaka dem senare. Som tur var hade jag plockat ur mobiltelefonen och lite pengar och lagt i en plastpåse som jag hade under tröjan. Väskorna fick vi aldrig tillbaka. Smugglarna tog allt, berättar Farah.
De byter båt, mitt på öppet hav. Fortsätter resan tre dagar till. Till slut når båten Italien. Det efterlängtade Europa. Farah tar sig med hjälp av nya smugglare med lastbil till Malmö.
– Det var som att komma till himlen, fast min mamma var kvar i Syrien och jag ensam här. Det går inte att beskriva känslan av trygghet när man levt i krig.
Hennes vittnesmål är fullständigt fasanfullt. Och tyvärr långt ifrån unikt. Det bekräftar vännen Anas Fawz. Också han har erfarenheter av de farliga flyktvägarna mot Sverige. Liksom deras äldre vän, som gärna vill berätta, men anonymt.
Han börjar med att ursäkta sig. Det är inte alltid det går att behärska känslorna, tårarna kommer. Precis som Farah och Anas berättar han om smugglarna.
– Det var några män som protesterade, folk blev upprörda och desperata. De hade ju inte fått mat och vatten på flera dagar.
Rösten spricker. Minnena plågar.
– De slängdes över bord som varnande exempel. Jag vet inte vad man ska säga mer än att smugglarna är de värsta tjuvarna och banditerna som går att föreställa sig.
Fasorna på havet lämnar honom inte. Han funderar länge, länge, på frågan om hur han känner över nyhetsrapporterna om förlista båtar. Får inte fram orden. Farah svarar i hans ställe.
– Vad ska vi säga? Min familj tror att min brors fru var med på båten som sjönk senast men vi vet inte. Vi har ringt och ringt men får inte tag i henne. Vi är oroliga men vad ska man göra?
Farahs fråga är högst aktuell. Vad ska man göra? Nära 20 000 liv har krävts de senaste 20 åren när människor på flykt har försökt nå Europa via havet. För några dagar sedan förliste en båt med 850 flyktingar. Det beräknas vara den största båtkatastrofen hittills. Allt tyder på att det inte var den sista.