Del 2
...
Pausvila
Besynnerligt nog har hon alltsedan gryningen haft en föraning om vad som komma ska och tecken i skyn bör som bekant inte negligeras. Här avses närmast den framryckande mulenhet hon varsnat över horisonten i öster.
Var det ett politiskt hot hon anar – från Ryssland trakasserar ju Putin Europa, främst Ukraina. Är hon synsk? Eller fungerar hon som en seismograf?
Sådana funderingar upptar henne medan hon far över Bjursundsbron. På räcket sitter ett par måsar. De tycks vara redo för en störtdykning efter fisk i vattnet nedanför eller en flygtur i lufthavet ovanom. En så avundsvärd tillvaro! Fri som en fågel heter det i Astrid Lindgrens Luffarvisa. Vore det inte en ynnest att slippa vara förslavad under inre tvång och förpliktelser?
Men låt oss överge filosofin och i stället ta sikte mot den annalkande tragedin.
...
Under återresan mot Hjorted hägrade ett glas vin. Det var höjdpunkten efter varje Manifestation, fast även den förutan är hon tillräckligt exalterad. Man kan gott påstå att hennes eufori är ett kvitto på en godkänd rollprestation.
Ibland smyger sig en modstulenhet på henne i efterförloppet, särskilt när hon erinrar sig den recension som Gullan spydde ur sig efter att ha fått höra … okej, de var väl båda påverkade av … och Gullan hade både dåligt ölsinne och uselt omdöme! Skönt att äntligen slippa ha den tjatmostern jämt hängande efter sig!
Brytningen mellan dem hade föranletts av att hon berättat hur hon en gång överbetonat Per-Eriks betydelse i hennes liv. Det var före hans begravning i Rumskulla 2003. Deras bekantskap hade inletts och avslutats i samband med det halvår under vilket hon volonterat på kommunalkontoret i Vimmerby. Han hade verkat sympatisk och därför deltog hon i avskedstagandet. Och i stundens allvar greps hon av en obetvinglig lust att skapa uppståndelse. Mycket pinsamt, men inte värre än att hon senare finslipade och överdrev sorgespelet. Men hon upprepade det absolut inte vid fler än max fem repriser, möjligen sju eller åtta.
Premiären var bäst. Det berodde nog på att hon vurmat lite för Per-Erik och blivit starkt berörd av Dagermans text i hans dödsannons. Hon hade lärt sig den utantill och kunde recitera den om man så väckte henne mitt i natten.
Hur snabbt blir lönnarna gula
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
Från grenen till fasta marken.
Orden gav henne ro från den rampfeber som föregick varje Manifestation. Den reaktion hon utöste drabbade förstås respektive änkor men hon ursäktade sig med att deras smärta säkerligen snart skulle stillna för dem och glömmas.
Fast visst var det urbota dumt av henne att på våren 2020 lätta sitt hjärta för Gullan, som i vanlig oordning en sen kväll dykt upp i hennes hem för att prata och snylta till sig ett par glas rött.
– Fattar du inte vad ditt beteende kommer sig av? hade Gullan sluddrat. Det är anxiöst betingat, en ångest … ekvivalent!
Varifrån hade Gullan fått de märkvärdiga orden ifrån? Ett lexikon?
Om en bandspelare varit påslagen skulle följande meningsutbyte ha förevigats:
G: Du är ju fan sjuk i huvet! Vad ställer du till med, vad tjänar det till?
L: Lugna dig, det … jo, jag blir liksom avspänd efteråt och …
G: Till priset av att fruarna får psykbryt och hela tillstämningen havererar!
L: Äsch, det går över.
G: Det kan du bara inbilla dig! Så himla lågt av dig! Att på pin kiv lura i dom avlidnas nära och kära att du haft ett kuckel med deras gubbstruttar och … du njuter av att göra skandal och låta andra lida för att du ska få stå i ccntrum och agera tragedienn! Sarah Bernard 2.0! Gå i terapi, fortare än kvickt! Eller acceptera att du inte kan förlåta den där baletthoppan som stal ditt ex och …
L: Lägg av! Det tappet var en baggis! Och det som faktiskt ligger bakom mitt behov av att då och då … ja, du har ju hört det till leda, eller hur? Ska jag ta det igen, om hur knäckt jag blev i Blackstad 1963!
(Här skulle Gullans suck varit fullt hörbar vid en eventuell banduppspelning.)
G: Korta versionen, tack.
L: Jag var tretton år, Gullian! Tretton!
G: Och nu är du 73! Väx upp. Pallra dig iväg till en psykolog!
L: Never in my life!
G: Very good. Då är det fenito mellan oss. Tack och farväl!
Varpå Gullan vänt henne ryggen, försvann ur hennes åsyn och hittills bara skymtat på avstånd en gång – i vimlet på Stora Coop i Västervik. De hade varit oskiljaktiga fram tills hennes svada stegrats över bristningsgränsen och tungan sluntit.
Och nu, långt senare, betraktar hon grannskapet från sitt sovrumsfönster. Över hustaken har molnformationerna tätnat till en jämngrå massa. På gatan nedanför, där kvarterets barn brukar leka … men vänta nu! Stod det inte någon bakom häcken utanför Olssons garage? En kvinna? Det verkade som om människan böjde sig ner för att inte bli upptäckt av henne. Var hon övervakad?
I samma stund plingar hennes iPhone. Ska hon svara? Hon ger efter för sin nyfikenhet men möts av ett avfärdande klick.
Att en överhängande fara förestod blev genast solklart uppenbart för henne.
Medan hon inväntade nästa drag från den okända på gatan insåg hon att fanskapet inom kort skulle stå utanför hennes ytterdörr. Att komma in i kåken utan portkod var enkelt. Man kunde smita in när någon hyresgäst kom eller gick. Om den chansen uteblev fick man passa på när Elsa rastade Goliat. Det skedde osvikligt före Bingolotto.
Vid en eventuell konfrontation mellan henne och det vittne som troligen sett henne i Loftahammar eller vid någon tidigare jordfästning … hur ska hon lösa den situationen? Kan hon påstå att hon emellanåt hemsöks av plötsliga epileptiska absenser, fick dissociationsattacker eller led av "split personality"? Hon har fascinerat studerat ämnesområdet på Google.
Gullans skitprat om samtalshjälp hade varit absurt! Bortkastad tid, onödiga utgifter, ett direkt skymfligt förslag!
Förresten, vad slags problematik skulle hon tvingats ta itu med om mot förmodan en terapeut slagit klorna i henne? Det fanns en uppsjö knepigheter att välja mellan. Hade hon en bokstavsstörning, typ ADHD eller PTSD? Rörde det sig om en personlighetsavvikelse? Var hon psykopat, som dårarna i dagens deckare är – i grunden felprogrammerade särlingar vars snedvridna fixeringar används som förklaring till vilka illdåd som helst av många författare i genren.
Förresten, var går gränsen mellan oberäknelighet och otillräknelighet - och vad krävs för att nödställda människor ska drivas att överträda den?
Och – apropå ingenting – vilken service kunde kyrkan ha att erbjuda en fattig och syndig själ som hennes. För där tillhandahölls väl stöd och förlåtelse för begångna överträdelser? Visst var det sådant som katolska biktfäder sysslade med. De tog enligt uppgift heller inte ett enda rävöre i språngavgift!
Sist och slutligen – om snuten mot all förmodan ryckte ut, lagförde henne och överlät på domstolen att avgöra hennes öde, vad skulle då hända? Vilka paragrafer fanns att åberopa och straff att utmäta? Böter, skyddstillsyn eller en repa på anstalten för förargelseväckande beteende?
Förr, under medeltiden, hade hon förstås hamnat på stupstocken eller kastats i en varggrop. Vagt erinrade hon sig att det funnits en domarring i närheten av Ottinge säteri, kanske rentav en avrättningsplats.
Varefter hennes tankar irrade vidare till de många dåliga val hon gjort i livet, alltifrån att i tonåren envist ha motstått tönten Oves tjat om mer än kramar på höskullen i hans morfars lada till att ha nobbat släktens önskemål om att så småningom överta faster Hildurs sybehörsbutik i Gislaved.
Därtill kom att knapp ekonomi och flygrädsla gjort det otänkbart för henne att semestra utomlands. Den längsta utfärd hon deltagit i var en tvådagars klassresa i sexan till Gotland – en natt på ett vandrarhem, Ringmuren och Glassbaren i Visby.
Sammantaget kan man säga att hennes kiv på det hela taget tett sig torftigt.
Inga särskilda intressen hade hon odlat. Korta inhopp på skilda håll, bland annat som diskare i ett restaurangkök och städerska på Mångården.
Jo, under vilopassen på Mångården hade hon kopplat av med bläddra lite bland böckerna som förvarats i ett par hyllor på övervåningen. Det hon gillat mest var en antologi med svenska nationalskalders mästerverk. Vid behov kunde hon när som helst recitera en rad eller två av Gullberg, Fröding och Ferlin.
Hon hade till och med själv knåpat ihop ett och annat rimmat poem, efter separationen från Ernst exempelvis följande kväde:
Karlar de kommer och går,
vilket jag inte förstår.
Men Ernst är den man
Som jag älskar. Och han
stannar hos Vivianne.
Ibland undrar hon vad hon en dag har att anföra inför Sankte Per vid Pärleporten. Kanske att hon ständigt haft det Goda som rättesnöre och djupt beklagade att det mesta hon avslöjat för Gullan om trakasserierna efter fiaskot i Blackstad 1963 varit överdrifter och utbroderingar men alls inte illa menade. De facto hade ju kamraterna tröstat och stöttat henne! Det nonsens hon serverat Gullan hade enbart syftat till att förära henne en ömklig offerroll.
Sanningen hade nämligen alltid stått högt i kurs hos henne även om hon undantagsvis känt sig föranlåten att göra avkall på den, som då hon på eget bevåg och initiativ skrivit sin idol Georg Rydebergs signering åt henne på den bild av honom som hon hittat i en tidning, klippt ut och låtit hänga mellan glas och ram på väggen. Hon hade också övervägt att montera en ljusramp ovanför den. Men det avstod hon från. Den idén var, hade hon insett, lite väl extrem.
Och att lägga alltför stor vikt och skylla Ernsts återförening med Vivianne som anledning till den tragedi som … hur pass sanningsenlig var egentligen den?
Handen på hjärtat, Louise, hördes hennes bättre jag säga.
Sedd ur dagens perspektiv hade hon nog bara klamrat sig fast vid ett magnifikt självbedrägeri även om hon 2014 uppfattat saken annorlunda.
...
Hennes värld hade fullständigt raserats när Jeanette dansat in i Ernsts liv – och därmed i hennes, i deras – och börjat piruettera hej vilt framför honom. Vid det laget huserade makarna Molin i en nyproducerad villa i utkanten av Västervik och till hans kontor vid Fiskartorget kom hon, hans älskarinna, om så önskades inom trekvart från Hjorted. Föregående sommar hade de firat en weekend i Alvesta, som kompensation för att hon inte kunde följa med honom till Malaga på spanska Solkusten, där en del viktiga affärsangelägenheter skulle dryftas och tyvärr dygnets tjugofyra timmar i anspråk. Samma höst skulle hon fylla 40, hennes biologiska klocka tickade på lågvarv och det var verkligen hög tid att åsamka sig en graviditet innan urverket rostade igen. Men Direktör Molin hade barn sedan tidigare och var inte road av fler arvtagare. Varpå han plötsligt gjorde en helomvändning och tillkännagav att hans kärlek till lilla gumman återkommit med full styrka! Vilket inte var annat än en förbannad lögn! Med gumma menades i själva verket den knappt trettiåriga Jeanette visade det sig. Efter en del förhandlingar var han visserligen beredd att erbjuda Louise partnerskap i ett menage à trois (Ernst, Jeanette och Louise) men nu var gränsen nådd för fröken Mogensen.
Nej tack så hjärtligt, hade hon svarat och bett honom flyga och fara. Vilket han omgående gjort, denna gång i sällskap med Pavlova i en airbus till sin spanska exil. Och där kunde ju, tyckte Louise, turturduvorna kuttra på bäst de orkade eller tråda pasodobles på playan i soluppgången! Vad rörde det henne? Inte ett dugg … jo, i hög grad. Men hur kunde bli kvitt all sorg och förkvävande hämndlystnad?
Att parets romans snart tog slut tröstade henne inte. Han var och förblev obevekligt borta med vinden.
...
Vad endast få och perifert inblandade aktörer i det drama som utspelade sig den 13 juni hade kunnat veta var att Magnus Räcke, f d polischef i Västervik, vid 16-tiden blivit kontaktad av den pensionerade prosten Algulin, som numer bodde på Mångården. Denne hade larmats av kollegan Jarmo Tuomela och informerats om en sensationell omständighet. Den länge eftersökta dam som betett sig så skandalöst vid ett antal begravningar i trakten hade återigen, alldeles nyss, slagit till i Loftahammar! Vilket föranlett Loumela att lyda ett ännu inte upphävt dekret om att genast kontakta Algulin om hon återigen setts till, och prosten hade i sin tur kontaktat Räckes jourhavande stationsbefäl i Västervik.
Budkavlekedjans resultat – summan av kardemumman – var att en patrull genast avdelades för att åka till Louise Mogensens adress i Hjorted.
Men då var det beklagligtvis för sent för varje ingripande och räddningsinsats.
...
Vi backar till ett tidigare klockslag under torsdagen. Vid det laget har Louise stärkt sig med ett tredje glas rödvin, suckat och avstått från att slå på teven, vad som än fanns att se i de olika kanalerna.
En timme förflyter och sedan ännu en, ingenting händer. Har den bevakande damen tröttnat och slagit till reträtt? Har Elsa tagit med sig sin pekines och rest till dottern i Gunnebo – där det vimlar av rastplatser för pissträngda jyckar.
Eller var den individ hon varsnat bakom ligusterhäcken bredvid Hassans Livs blott och bart en synvilla och påringningen ett slags hörselhallucinos?
Ja, så var det nog.
Utanför börjar det sakteligen skymma.
Hon har slumrat in i sin fåtölj när dörrsignalen ljuder. Den låter aggressiv.