Del 3
...
Straffläggning
På trappavsatsen står en liten prydlig dam, gissningsvis kring de 60. En trist kombination av mus och människa, konstaterar Louise.
-- God afton, säger besökaren. Det är från polisen,
-- Förlåt?
-- Jag har jobbat där, fast inte operativt. Jag var åklagarens sekreterare.
-- Och i den egenskapen kommer ni hit och stör så här dags?
-- Det gäller en privat angelägenhet. Får jag komma in? Vi sågs tidigare idag i Loftahammar. Jag skolkade från minnesstunden efter Ernst, om den alls blev av … med tanke på omständigheterna, menar jag. Vivianne kollapsade ju och fick köras till psykakuten på sjukhuset. Jag heter Siv och vill prata med dig.
Hon kan ju inte gärna be henne dra åt fanders så hon gör en gest mot sitt vardagsrum. Där ser sig Siv storögt omkring och märker de signerade fotona på väggar och byråer. De flesta föreställer kända manliga skådespelare av äldre datum, bland andra Hasse Ekman och Folke Sundquist. "Från din slav och ödmjuke beundrare Georg Rydeberg" står det på ett av dem.
– Han var underbar, förklarar hon. Det slog gnistor mellan oss. Teater och film har varit mitt liv. Förr anlitades jag ganska ofta som statist.
(Att hennes på vita duken begränsade sig till en reklamsnutt för tvättmedlet Wim, nämnde hon inte. ”Vem gillar inte Wim?”, hade hon fått säga medan hon log förföriskt åt biopubliken. ”Jag gör, du det, vi gör det!”)
– Det var värst, utbrister Siv i låtsad hänryckning. Tänka sig!
– Jo, man har upplevt en del. Mest brann jag för resor. Jag har samlat fynd från världens alla hörn. På chiffonjén ser ni en samling snäckor från Algarvekusten i Portugal. Överst i bokhyllan ligger en grå sten av vulkaniskt ursprung som jag fann under ett strövtåg i Pompeji. Och ni undrar väl varför ett par nötta jympadojor hänger på verandadörren? Dom bar jag under en evighetslång tur i Samariaravinen på Kreta 1992. Memorabilia och souvenirer!
– Jaha, så oerhört intressant! Men det är ingen husesyn jag kommit hit för.
– Inte? Ni har nåt annat på hjärtat?
– Mer än att få träffa en globetrotter? Ja, var så säker.
Med hårdnade drag sätter sig Siv i ett soffhörn och pekar på den tomma och den nyöppnade flaskan Estremadura och på vinglaset framför sig.
– Det är till att ha toppat kvällen med lite rödtjut!
– Verkar jag påstruken?
– Nej. Inte så det stör, bara lite salongsberusad.
– Det … äh, en väninna tittade nyss förbi och jag bjöd henne på en slurk vin.
– Som ni drack ur samma glas?
– Dumheter, vem tar ni mig för? Jag stod just i köket och diskade efter henne när ni kom. Hur vore det att gå direkt och dra käpprakt åt helvete?
– Gärna. Men först har vi nåt viktigt att reda ut. Det gäller er och mig och Ernst.
– Vi hade en lång relation, medger Louise spakt. Den inleddes 2005 och varade i tio år. Hans äktenskap var dödsdömt, det försäkrade han ideligen och … ja, tiden gick, inget hände. Vi fortsatte att träffas och hemlighöll vår kärlek. Men så meddelade han mig plötsligt sitt orubbliga beslut att avsluta vår förbindelse. Han påstod att Vivianne och han måste … för barnens skull. Det gjorde mig förstås totalt förkrossad men först nu fattar jag att han ljög, att han hittat en ny leksak. Först kallade han henne Jeanette men hon hette Siv, eller hur?
– Hon märker Sivs spotska leende. Njuter satmaran av situationen? Hennes hånfulla min gör Louise rosenrasande.
– Ni stal honom från mig, skriker hon. Ni berövade mig hoppet om att inte bara förbli hans extra tidsfördriv! Vem nöjer sig med att vara tillfällig madrass eller sällskapsdam åt en karlslok under hans enstaka tjänsteresor … dom ledde ju åtminstone inte mig bortom Sveriges gränser!
– Ingen annan girl friend heller, meddelar Siv sötsurt. Det behövdes inte, för Ernst hade en i Spanien också. Jag brukade kalla henne Donna Juanita.
Jaha, tänker Louise. Det också! Mycket för man höra innan öronen ramlar av. Värst för henne var ju ändå detta med att varken ha fått bilda familj på riktigt och bli mor till det barn hon fantiserat om redan som ung.
Hon kunde ha citerat Erik Lindorms "Lyckans minut" för att betona det bittra svek han bestått henne med:
Är det sant att jag håller ett barn i min famn
och ser mig själv i dess blick …
Vilken förbannad lögnhals, tänker hon. Siv var skälet till att Ernst dumpat henne, kanske för att hon tröttat ut honom med sitt tjat om att få en unge. Varje gång hon fört ämnet på tal hade han vikt undan. Däremot fick hon desto oftare höra honom beklaga sig över alla bekymmer han haft med sina tre arvtagare medan de varit små och krävt passning, sagor vid nattningarna och i övrigt inkräktat på hans surt förvärvade fritid.
Med påföljd att hon, Louise, blivit kvar på glasberget – kall om rumpan och med hopplöst infrusna drömmar!
– Det fanns alltså ingen Jeanette, skriker hon, så lilla puddingen Sivan fick tills vidare duga. Men vad det lider sinar väl saven även hos karlakarlar av Ernsts kaliber och … ja, vad hände då med er? Gav han er respass?
– Jajamen, instämmer Siv med ett elakt leende. Molto gracias y adios! Och vad gäller ”Jeanette” var det en innovation av Ernst. Hon var jag och vice versa. Vi tyckte att jag det var skitkul att låta en fiktiv femme fatale ersätta er som sängnöje åt Ernst. Vi försåg honom med en ny och fräschare tjej, en som effektivt lyckats konkurrera ut dumsnuten Louise Mogensen. En dansös mot en danska, en dansk-tös för att uttrycka det lite ordvitsigt. Du har ju påbrå från det yndliga landet i söder, eller hur?
Louise är mållös. Det dröjer ett bra tag innan hon förmår yttra sig.
– Men varför? Varför var det nödvändigt att …
– Jo, Ernst visste att ni skulle bli vansinnig om vårt förhållande kom till er kännedom. Ni hade ofta hotat med att avslöja ert lilla roliga för Vivianne, vid ett tillfälle rentav iscensatt ett fejkat självmord för att hindra honom från att fimpa er. Men den bluffen avslöjades direkt när magsköljningen på sjukan visade sig att överdosen sömnmedel inskränkte sig till max fem Stilnoct. Så vi valde för säkerhets skull att låta ”Jeanette” valsa in i hans liv. Och hennes namn var ju de facto Siv Holm, undertecknad, som han i den vevan tog med sig till Malaga under ett helt halvår medan ni svalnade av på hemmafronten. Vad Donna Juanita höll till under den tiden förtäljer inte historien.
Luften har gått ur Louise. Vad ska hon ta sig till? Hon vet varken ut eller in.
De tiger båda. Den tysta dragkampen mellan dem pågår i minst två minuter.
Till slut yttrar sig Louise med knappt hörbar röst.
– Återigen, varför är ni här? För att kunna triumfera på min bekostnad?
– Ja, på sätt och vis. När jag idag såg er uppträda på pin kiv i Loftahammar insåg jag nödvändigheten av att göra slag i saken. Ni höll Ernst på halster med era förbannade manipulationer så länge att jag aldrig … vi, Ernst och jag rättare sagt, att vi aldrig hann etablera oss på permanenta villkor.
– Hann?
– Ja. Vi skulle ha barn ihop, lovade Ernst men så hann det inte bli. Jag gled in i klimax … i klimakteriet, min besvikelse blev outhärdlig för honom och han släppte mig som en het potatis – eller snarare en kall och oaptitlig – och återförenades med Vivianne i äktenskapets trygga famn, ursäkta klichén. Det utlöste ett så hejdlöst hat hos mig att … och på den vägen är det. Du är orsaken till att mitt liv slagits i spillror.
– Då kan vi ju ta varann i hand, eller hur? Vi blev lika blåsta av Ernst och … men hallå! Vad gör ni? Lägg för Guds skull tillbaka den i väskan!
– Det är ett handeldvapen. Det fanns bland bråten efter min farfar som var ryttmästare vid Småland Dragoner i Eksjö. En Glock 17. Den är inoljad, osäkrad och har en kula i loppet.
-- Snälla Siv, du får inte …
Mer hinner hon inte få ur sig. Det sista hon ser är en pistolmynning som riktas mot hennes panna och ett pekfinger som vitnar kring avtryckaren.
...
Efterspel
...
Jarmo Toumela
Ännu en dryg vecka efter dramat i Hjorted vållade många obesvarade frågor om händelsen där pastorsadjunkten Jarmo Toumela mycken vånda.
Visst gjorde han rätt att lyda det råd hans gamle lärare i praktisk teologi, prosten Algulin, redan i början av det nya millenniet spridit till sina kolleger i kontraktet: att – vid en eventuell repris av Rumskullaspektaklet 2003 – omedelbart och ovillkorligen rapportera det inträffade till tjänstgörande chef på kriminalen i Västervik.
För om han vägrat hörsamma det direktivet skulle ju ingen förberedelse ha funnits när Elsa Gustafsson i Hjorted larmade polis och ambulans om att hon hört sin grannes skrik och en skarp knall i våningen ovanför hennes och strax därpå även springande steg i trapphallen.
Faktum är att han inte vet om Louise Mogensen är död eller lever.
Bakgrunden till alltsammans finner han det annars vara lönlöst att spekulera över. Efter några dygns fåfänga fantasier kring olika lösningar av problemet överlåter han på andra att försöka reda i det. Och eftersom det blivit helg resonerar han i direkt blasfemiska termer att Vår Herre kan åta sig uppdraget om Skaparen var redo och villig att bryta mot vilodagens prio 1 och helt enkelt ta ledigt.
För egen del beslutar sig Jarmo att på kvällarna unna sig ett televiserat nöje. För en ungkarl som han utövar inte minst de många dejtingsåporna en viss lockelse. Medan han ivrigt letar efter VT undrar han följaktligen om Bonde söker fru eller Bachelorette Sweden råkar finnas med i någon av kanalernas programtablåer.
Sagt och gjort. Han sveper en stadig whiskey on the rocks och kryper utan ytterligare preludier ihop i sin mysiga trivselsoffa framför storbildsskärmen.
...
Gabriel Algulin
Han är pigg som en mört om morgonen och varje dag tidigt kvällstrött. Och i väntan på att sömnen behagar infinna sig om aftonen denna den 14 juni 2024
Har Gabriel hamnat i ett beråd. Han vet av erfarenhet att han gör klokt i att inte övertolka de tankar som förbi i hjärnan på honom i halvvaket tillstånd. Det kan mycket väl röra sig om rena rappakaljan. Ändå kan han inte låta bli att ta ställning till vad än som kommer på, som det står i andra versen av Blott en dag, Lina Sandells psalm nr 391 i den svenska psalmboken.
(En kort parentetisk dialog, helt osynkad med de omgivande avsnitten:
Markus, 12 år: Nej, morfar, Heureka kan man bara inte säga, ingen fattar vad du menar. Och Hallelujah går inte heller. Låter sjukt corny. Om du vill verka jätteglad och utbrista i nåt slags … då kan du i stället ropa WOW eller SUPER. BINGO skulle nog också gå fast numera är det snudd på töntstämplat.
Gabriel, 87 år: Tack. Jag ska fundera på saken och … ja, hur är det i skolan?
Markus: Jättebra! Har du för resten hört talas om det nya betygssystemet?
Gabriel: Nej. Vi tar det nästa vecka. Hälsa mamma och Kevin och …)
För tillfället har vissa vare sig övergivna eller slutförda funderingar börjat mola i bakhuvudet på honom. Det är som när gammalt grums i en skogstjärn lättar ur bottenslammet, flyter upp till ytan och annonserar att något viktigt kan ha hänt det förflutna.
Bra liknelse, noterar han. Borde passa i en predikan om … ja, Gud vet vad.
Fast nu har bilden mindre bäring på det religiösa än på hur Preben Mogensen uttryckte sig under deras samtal om hans dotter Louise 1973.
Bli som folk. Få pli på. Ha orealistiska ambitioner om konstnärliga utförsgåvor och ett förmodligen bohemiskt, depraverat liv.
Förr stävjades vanartiga tendenser med indraget lördagsgodis, rumsarrest, aga och deportering till uppfostringsanstalter som Bona och Viebäck.
Kunde barn och ungdomar, som på den tiden betraktats som sin familjs svarta får, få för sig att också spela outsiders som vuxna?
Han ser Louise framför sig. Hon är söt på ett lite insmickrande sätt men medan han ser lite närmare på flickan suddas konturerna av hennes ansikte ut och ersätts av andra drag. Nu träder en äldre kvinna fram för hans inre syn. Hon är bedårande vacker och har en så öm och kärleksfull blick att han fylls av ett stort lugn och en obeskrivlig lycka. Hon heter Lovisa Algulin.
...
Vivianne Molin
Återkommen till vårt underbara sommartorp i Hallmare anmodade mig barn och barnbarn att vila och inte uppehålla mig vid tråkiga funderingar. Jag hade kollapsat i Loftahammar ett tiotal timmar tidigare, fick jag veta, men släppts ut från lasarettets akutavdelning efter noggrann observation och ett stort antal undersökningar, samtliga med resultatet "UA" angivet i min journal. Det betyder utan anmärkning.
Naturligtvis var mitt sammanbrott en följd av svår nervpress i samband med förlusten av min älskade make. Låt mig apropå honom få berömma den unge prästen, Jarmo Toumela, särskilt för hans fina, fina minnesord om Ernst. Så väl formulerade och så sanna!
Han berättade om hur högt respekterad Ernst varit, hur framgångsrik i sina affärsverksamheter, hur samhällsnyttig och med rätta allmänt beundrad. Men framför allt betonade han Ernsts personliga egenskaper. Och vem kan intyga dem med större tyngd och trovärdighet än jag? Ingen! Han var ju mitt allt sedan mer än ett halvt sekel, då prosten Algulins far, den dåvarande kyrkoherden i Västervik Johannes Algulin, sammanvigde oss och vi lovade att fortsättningsvis hålla ihop i lust och nöd – eller vått och torrt. Som det annars brukar heta. Det var och är ett heligt löfte.
Det lär finnas giftiga tungor som antytt att han varit … äh, något av en spjuver. Det förnekar jag bestämt, det rör sig enbart om förtal, avundsjuka och missunnsamhet! Och att ha hoppat över skaklarna, som det heter, gjorde han aldrig. Det kan jag försäkra om så önskas med två fingrar på Bibeln.
Så snart jag är på benen igen ska jag sörja för att Ernst snarast blir gravsatt på Loftahammars kyrkogård. Platsen är reserverad, stenen beställd. Där ska han och jag en gång ligga tillsammans, sida vid sida, och före dess ska jag besöka honom med färska blommor varenda vecka, så länge jag lever. Tro mig, jag längtar redan efter att få återförena mig med honom i Guds klara himmel.