Del 1
...
Förspel
Ännu klockan två den 13 juni belyser solen lika vänligt de goda som de onda i skaran av vänner och bekanta till Ernst Molin. Med ett undantag har alla mött upp för att hedra minnet av den bortgångne och visa sin sorg över att ha förlorat honom. Den döde – utöver hustru Vivianne – borde förstås vara dagens huvudperson men den rollen kommer snart att besättas av en drygt 75-årig dam som är yngre än änkan och ogift. Civilståndet är inte oviktigt för att vi i någon mån ska kunna förstå hennes beteende.
Även i vår sekulariserade tid rekommenderar vi er nu att göra som jungfru Maria efter bebådelsen. Hon gömde och begrundade det som skett i sitt hjärta.
...
Avspark
Som tidigare väntade Louise tills samtliga sörjande hunnit gå varvet runt. De hade stannat i stilla begrundan bakom båren, lagt en blomma på locket, nigit respektive bugat sig och sedan återvänt till sina bänkar. När de passerade Vivianne gav några av dem henne en kram. Allt skedde sakta och värdigt.
Sist av alla gick Louise fram och avslutade defileringen på sitt alldeles egna sätt. Vid det laget hade de flesta trott att kön äntligen avverkats, vilket gjorde att hennes agerande fick en extra tyngd och spridningspotential. Rykten har som bekant många lyhörda och lystna mottagare.
Det bör påpekas att det denna dag i veckan före midsommarhelgen samlats många ortsbor och tillresta i Loftahammars kyrka med dess högt välvda tak och altartavlans korsfästelsescen, där Jesus omges av närstående och vaktande soldater. Konstnärens avsikt med deras närvaro var förstås att både poängtera dramatiken kring korsfästelsen på Golgata och den döende frälsarens lidande.
Men det var förstås inte målningen som i stunden upptog Louises tankar.
Det hon erbjöd sin publik innehöll flera väl instuderade moment. Dels var hennes förtvivlan svår att missuppfatta, dels var de sju röda rosor hon förärade den avlidne extra långa och landade utstuderat långsamt överst i grönskan.
Efter ett kort uppehåll mumlade hon några ohörbara ord och gav sedan sitt framträdande dess effektivast möjliga avslutning genom att böja sig ner och kyssa den vitlackerade kistan. Varefter hon med vemodig min och näsduken demonstrativt knuten i ena handen återvände till sin bänk längst bak i lokalen. Eventuellt kunde en och annan tår skönjas på vardera kinden. Men om detta var man oense efteråt. Vittnesmål är sällan samstämmiga. Upprördhet och chock har ju i sig en tendens att vilseleda förnuftet.
Om sak rådde ingen skiljaktighet. Det var inte en äkta förtvivlan som kommit till uttryck, utan ett teatraliskt utspel.
Under psalmsången och utgångskoralen satt Louise med huvudet begravt i händerna och då kunde ingen ifrågasätta vad deras sidoblickar gav för besked. Hela hennes avmagrade kropp skakade av okontrollerbara snyftningar.
Hon dröjde länge på sin plats och kände efter ett tag någons hand på sin axel. Den kunde ha varit prästens - som i sitt griftetal levandegjort Ernst Molin så väl - men på den punkten bedrog hon sig.
Den som stod intill henne var en äldre herre, gissningsvis en äldre bror till Ernst eller en av dennes före detta arbetskamrater.
– Ursäkta, sa han lite trevande. Vi undrar om ni … hur är det fatt?
Ni undrar vem jag är, uttydde hon hans ord inom sig. Eller hur, gubbe lilla?
Hon reste sig och drog ner sin svarta klänning över knäna. Det var en gest som inte förfelade sin verkan eftersom den avsiktligt framhävde hennes välformade lår och vader. Hon var starkt medveten om sin attraktivitet. En dam i hennes ålder och med hennes figur måste definitivt betecknas som ett bombnedslag.
– Bry er inte om mig, viskade hon, men … äh, saknaden efter honom är outhärdlig. Han betydde allt för mig, förstår ni. Vi älskade ju varann under så många år och jag kan bara inte fatta att han är borta … men säg för Guds skull inget om det till Vivianne! Lova det!
Han stirrade på henne som vore hon ett spöke och avlägsnade sig. Hans skor smattrade ilsket mot stengolvet. I vapenhuset passerade han officianten utan att fundera över varför denne, som verkligen skött sitt värv med den äran, stod och rev sig villrådigt i skägget. Vad kunde en sådan villrådighet tyda på, hade han nog frågat sig om den råkat väcka hans uppmärksamhet.
...
För t f pastorsadjunkten Jarmo Luomela gäller det just nu att välja mellan att ge kristerapeutiskt stöd åt Vivianne Molin eller att ordna en debriefing åt hennes många vilsna gäster. Båda alternativen skulle säkert ha dryftats om de lyfts vid ett av stiftets prästseminarier i Linköping.
Medan anstiftaren av tumultet obemärkt smiter förbi honom och hastar ut i det fria har han fastnat i en annan obeslutsamhet. Visst inte han hört en äldre kollega nämna att … vad var det? Att om något av nyss inträffat slag hände i anslutning till hans ämbetsutövning måste han … men vad förväntas han göra? Vem ska han sätta sig i förbindelse med och varför?
Hur han än vänder och vrider på problemet får han ingen rätsida på det. Inom kort ska han leda ett samtal med en grupp blivande nattvardsgäster och det finns åtskilligt att förbereda på temat ”Hur bevara sin Gudstro när ofärd hotar”. Han hade tänkt ge dem ett par matiga bibelställen ur Gamla Testamentet att sätta tänderna i. Vilka ska han välja? Några ur Psaltaren eller Höga Visan?
En rullstolsbunden åldring avbryter med ens hans funderingar
– Ursäkta mig, får jag byta några ord med dig?
De har hälsat på varandra före den inledande klockringningen varvid den gamle mannen presenterat sig som Ernst Molins äldre bror Lars.
– Gärna, svarar han. Vad gäller det?
– Det där gräsliga fruntimret som förstörde vår … vet du vem hon är?
– Nej, tyvärr. Men jag har en svag aning om … jag ska försöka ta reda på det och om det lyckas hör jag av mig till dig.
– Det är nödvändigt att vi får veta det. Tack så mycket och lycka till!
...
På servicehemmet Mångården i Västervik sitter prosten Gabriel Algulin och bekymrar sig över den kvinna som uppförde sig så konstigt i Rumskulla strax efter millennieskiftet. Ett par minuter efter det att han vigt Per-Erik Edin till den sista vilan satte hon satte igång. Direkt var hon som uppslukad av jorden.
Snart bleknar händelsen för honom men långt senare påminner han sig att bråkstaken (Louise hette hon, lätt att komma ihåg eftersom hans framlidna hustrus namn var Lovisa) troligen var identisk med den förtretliga person som det sporadiskt skvallrats om på olika håll i Tjustbygden.
Varför har han tyvärr glömt Louises efternamn? Det tycks vara utraderat ur hans annars så pålitliga internminne, så oturligt och förargligt!
Ett annat minne är en man från Gunnebo sökt upp honom en höstdag 1973 och bett om råd. Hans tonåriga dotter betedde sig avigt, hon ljög, slingrade sig och drömde om en karriär i filmbranschen. Hur kunde han få pli på jäntan? Hennes tre storasyskon var välartade, Louise icke!
Efter många om och men framgick det att pappan ville få henne motiverad för kyrkans konfirmationsundervisning. Om hon insåg vikten av att följa tio Guds bud, att inte bära falskt vittnesbörd med mera, skulle det väl bli folk av henne?
Gabriel kände sig tveksam till uppdraget men lovade träffa Louise.
Påföljande dag hade karlen ringt och meddelat att hon tyvärr vägrat, slagit dövörat till och avfyrat en osande svordom innan hon rusat ut ur rummet.
Men vad hette far och dotter mer än Preben och Louise? Det enda Gabriel visste att det torde varit danskt, ett son- eller snarare sen-namn.
Madsen, Andersen eller … efter ett ändlöst bryderi hade han gett upp.
Det var tack vare en expedit på Frukt & Grönt i ICA-hallen som han en vacker dag fått en uppenbarelse!
– Passa på och köp en avokado, hade hon sagt. Här, känn på en! Ätmogen! Dom säljs i trepack för kampanjpriset 40 kronor. Som hittat!
– Hittat! Tack, bättre kan det inte sägas! Heureka!
Där och då var ingen mer lättad än han, inte ens en törstande i Sinai öken som helt otippat varsnar en oas i fjärran.
(En skänk från ovan, hade han tänkt. Ett av dessa mirakel, som alltför sällan förekommer i levande livet. Där underordnar sig händelserna verklighetens lagbundna obligatorier. Deckarförfattarna laborerar däremot ofta med diverse orimligheter för att deras udda intrigkonstruktioner ska förefalla jämna. Och inget ont i det, ibland är ju det sagolika mer välkommet än det sannolika. Beträffande hans arkaiska vokabulär hade barnbarnen tjatat på honom att försöka modernisera sitt språk. Heureka funkade inte längre. Men vad skulle han då dra till med. Han hade bestämt sig för att konsultera dem i ärendet.)
Ett par timmar senare lät han ett påbud utgå till samtliga kollegor i trakten och till polischefen Magnus Räcke. Att om en medelålders kvinna ställde till oreda i ett kyrkligt sammanhang skulle detta bums rapporteras till honom för vederbörlig åtgärd. Tack vare tur och Guds nåd visste han nämligen efter långt om länge äntligen hennes namn, Louise Mogensen!
...
Åter till upptågsmakaren. Hon, som nyligen trängt sig förbi alla chockade vänner och släktingar till Vivianne Molin och lämnat en sådan förvirring bakom sig, känner sig illa berörd. Framför allt är hon rädd men kommer dessbättre helskinnad undan. Att hon grät var det ingen som missade – så utmärkt!
Inom sig hör hon tydligt några diktrader som speglar den aktuella situationen:
… och tårar sköljde på min kind
men jag var ändå glad.
Tårar, säger hon för sig själv. I mitt fall snarare krokodiltårar!
Högsommarvärmen slår emot henne som en het vägg eller en rungande örfil. Solskenet flödar. Det silas genom de mäktiga ekarnas kronor och sprider ett lekfullt skuggspel över grusgången utanför kyrkporten.
Apropå vädret – den ökande molnighet som är i antågande har ingen koppling till dramats utveckling annat än möjligen i symbolisk mening. För övrigt har det börjat smådugga och vid åttatiden råder rena rama skyfallet.
Så post festum kan man åtminstone säga att det blev lätt att uttyda något slags förebud i det meteorologiska skeendet.
Hon sammanfattar sina göranden och låtanden:
Det upphetsade sorlet omkring henne hade tytt på att hennes apkonster och levererade repliker tagit skruv – via direkta citat eller kvalificerade gissningar - samtliga närvarande i änkans supporterskara. Samtliga närvarande markerade sin inställning till henne med hatiska blickar eller huvudskakningar och ingen tycktes ha bråttom till eftersitsen i församlingshemmet. Vad Vivianne Molin anbelangar hade hon förefallit såväl chockad som arg i osalig blandning.
Själv tackar anstiftaren av tumultet sin lyckliga stjärna för att hon lyckats med sitt uppsåt så väl och elegant.
Hon är nöjd. Det blev ett lyckat avsked. Inte så lamslaget som vid Anders Oscarssons jordfästning i Västervik och inte lika dramatiskt som efter Runar Garpeklints i Gamleby missionskapell, då hon med knapp marginal undgått att bli misshandlad av hans efterlämnade trosfränder.
Hon har försiktigtvis inte ställt sin Volvo på parkeringsplatsen. Någon kunde ju tänkas vilja ställa henne till svars för det rabalder hon orsakat. Det skulle ju vara en enkel match för vederbörande att vänta vid bilen och … eller att nöja sig med att anteckna regnumret, kontakta Transportstyrelsen och omsider dyka upp i Hjorted! Det skulle innebära en katastrof om hon blev bli avslöjad. Värst vore det om polisen larmades och att hon berövades sin frihet eller att … påföljderna var otaliga, den ena hemskare än den andra.
Som vanligt har hon en flyktväg planerad. Den leder i en oväntad riktning, runt hörnet mot förutvarande ICA Kustens varuintag och vidare mot skolan och marinan. Tur att ingen kom sig för – eller vågade att springa efter henne.
Att pausera ett tag för att hämta andan och njuta av utsikten över de många förtöjda farkosterna vid bryggorna, motorbåtar och lyxjakter om vartannat, sceneriet östvart med en glimt av havsviken och partier av skärgården bortom Djupsundet … nej, det lockar henne inte för ett ögonblick.
Inte heller lyssnar hon efter ekot från revymästaren Povel Ramels kuplett om kurortslivet i den närbelägna badorten Källvik på 1930-talet:
Bort i parken konserterar Sorglösa Brunns oktett!
Tonerna vitt och brett
klingar från Lilla Paviljongen…
Två minuter senare kör hon upp på väg 213 vid Birgittaboden och styr mot Björnsholm. En kontroll i backspegeln underrättar henne om att hon inte är förföljd. Hon pustar ut men behåller trycket på gaspedalen. Hastigheten är långt över den lagstadgade.
Skrockfull är hon inte och därför obesvärad av att dagens datum – den 13 juni – anses ha en olycksbådande innebörd. Annars hade hon inte känt sig så lättad som hon faktiskt gör. Det känslan är, tycker hon, henne väl unnad.
...
Tills vidare besparas hon vetskapen om att hon ännu under drygt fem timmar åtnjuter respit från den sanning som snart ska uppdagas för henne.