" Man får ta en dag i taget. Jag har inte något val", säger David Ekqvist.
Trycket på slutenvården är högre än under första vågen, enligt Socialstyrelsen. Och det är i första hand på slutenvårdsavdelningar som covid-19-patienterna vårdas. Periodvis har trycket varit så stort i Östergötland att patienter skickats till andra län, däribland Kalmar.
David Ekqvist har jobbat på infektionskliniken i tio år och är specialistläkare sedan tre år. Han är en av de sjukvårdsanställda som har ett berg av övertid vid det här laget. Han beskriver arbetssituationen som ett maratonlopp. Frågan är var målsnöret är. Det är på infektionskliniken som den första covidpatienten vårdades och där den sista kommer att vårdas.
– Det är mycket fokus på iva, men det är på de andra avdelningarna som de flesta vårdas. Vi står bakom varenda patient med covid som ligger inne i intensivvården, de är vi ansvarig klinik för, säger han.
På de 18 vårdplatser som normalt finns så vårdas i skrivande stund upp till 26 patienter. Där vårdas både de som riskerar att bli svårt sjuka och de som redan kommit längre i sin sjukdom.
Vi ses i början av januari i ett vinterklätt Linköping på garnisonsområdet där han bor, ett stenkast från sjukhuset. Det är praktiskt när han kan behöva rycka in med kort varsel.
– Men som tur är så ser jag inte sjukhuset, säger han när vi börjar gå den dryga tre kilometer långa promenadslingan i närområdet.
Den här dagen har David Ekqvist inte något kliniskt arbete. Det blir en gående intervju och snön knarrar under skorna. Vi möter en och annan motionär och en man ber oss att hålla åt vänster inför att vi ska mötas.
– Det där är jättebra, att ta ansvar, jag blir glad av det, säger David.
Det är på den här motionsslingan som han ofta får sin avkoppling. Det blir några löprundor i veckan.
Familjen, tid med barnen och telefonkontakt med vänner hjälper också till för att ladda om. Även om den tiden har krympt rejält. Under året har han mest isolerat sig hemma för att hålla sig frisk för att kunna jobba.
– Man ger mycket av sig själv i det här. Man offrar sitt privatliv, sin sömn och återhämtning. Det gäller alla personalkategorier. Jag ser det som ett väldigt stort ansvar att inte bete mig på ett sätt som går emot restriktionerna.
Under pandemins andra våg har trycket på intensivvården – även om det är högt – varit på en något lägre nivå än under den första vågen. Desto fler vårdas på andra slutenvårdsavdelningar. Det är en konsekvens av den stora smittspridningen i samhället, men även ett resultat av framgångsrika behandlingsmetoder.
– Redan i våras såg vi att andelen som dog gick ner stadigt och det har fortsatt så. Vi kan sjukdomen mycket bättre. Vi vet i vilket skede patienten behöver intensivvård och i vilket skede vi kan behålla en svårt sjuk patient på avdelningen där vi ibland ger syrgas till patienten.
Syrgas har varit en stor fråga, vilken nytta gör det och i vilket skede bör det ges?
– I början av sjukdomsförloppet är det i regel inget man har behov av. Det är efter sju till tio dagar efter symptomdebut som man riskerar att bli svårare sjuk. Om man då blir det, och får svårare att syresätta sitt blod, så är det syrgas som man måste ge. En svårt sjuk person dör annars utan syrgasbehandling. Det är inte så att det går omärkbart förbi om syrenivåerna går ner. Kroppen försöker kompensera för det, man blir jätteflåsig och man orkar inte röra sig.
Folkhälsomyndigheten har sett en oroande utveckling och häromdagen sa statsepidemiolog Anders Tegnell att den andra vågen har blivit större än de trott. På infektionskliniken försöker man inte tänka för långt framåt, berättar David.
– Vi kör på. Jag räknar med att hålla på så här ett bra tag till. Man får ta en dag i taget. Jag har inte något val, jag råkar vara infektionsläkare och då får man ta hand om folk i en pandemi. Sedan kan jag vädja till alla andra att göra vad de kan för vi sliter verkligen som djur. Folk är trötta.
"Döden har varit väldigt mycket mer närvarande under den här tiden än vad det normalt sett är", säger David Ekqvist.
Från början var det exotiska sjukdomar som lockade, som malaria och tuberkulos. Men även pandemier. Det är något som infektionsläkare är väl medvetna om alltid kommer att komma, enligt David. I dag vårdar han covid-patienter på heltid.
– Döden har varit väldigt mycket mer närvarande under den här tiden än vad det normalt sett är. Det är klart att vi har folk som dör annars också men nu är det i stort sett någon som dör varje dag. Ibland målas det upp som att det är hemskt, men det är inte min bild. Vi är duktiga på att hantera om det är någon som inte reder ut den här sjukdomen, vi ångestlindrar och anhöriga får komma in.
– Ibland är det patienten själv som säger att den inte vill ha mer vård. De kan vara fullt talbara och då har jag ett samtal om hur de vill ha sin död. Jag frågar vilka de vill säga adjö till och förklarar vad det kommer innebära.
Väcker det någon etisk fråga hos dig?
– Patienten har alltid rätt att frånsäga sig vård om den är mentalt frisk och inte lider av någon psykisk sjukdom. Det kan vara någon som har mycket sjukdomar med sig och känner sig färdig med livet. Då tycker jag att det kan bli en fin död.
En något känslokall fråga, kvävs man till döds?
– Det ligger en värdering i det ordet. När patienten dör, de jag har varit med, har inte präglats av ångest eller oro. I regel är det så, det kan låta konstigt, att man sitter ner och diskuterar innan hur de vill ha det och vad vi gör. Sen får man symptomlindrande läkemedel så man inte känner av illamående oro, andnöd och det fungera i regel jättebra. Så somnar man och avlider stilla. Sen är det klart att det kan vara obehagligt när det rosslar i luftvägarna för den som inte har varit med om att någon dött.
I våras kom mycket larmrapporter om äldre som inte fick komma till sjukhus, fick ni in många äldre från boenden?
– I våras såg vi absolut en hel del äldre patienter, det gör vi nu också och många går det ju bra för. Det som hände vid några tillfällen i våras var att patienter kom in i dåligt skick till sjukhuset, där några dog mycket kort tid efter inläggning. Det hände ibland att äldre dog under transporten från akuten till vår avdelning eller som kom till oss och dog efter en halvtimme. Sådana situationer vill vi ju helst inte utsätta äldre svårt sjuka patienter för utan då kan det i vissa fall vara bättre att få en god omvårdnad och symptomlindrande behandling i hemmet eller i boendet.
Såg ni mer av det då?
– Ja, en period det var så. Det händer ibland nu också men det är inte säkert att man har kunnat förutse då. Men har man behövt läggas in på sjukhus har man kunnat bli det genom hela pandemin. Det är likadant inom intensivvården. Det gäller vårdavdelningar också men det är klart att det inte är oändliga resurser. Det får följdeffekter och folk som redan har fått vänta kan få vänta ännu längre på sin operation till exempel.
Under andra vågen har fler yngre smittats, ser ni fler unga patienter?
– Ja, kanske en tendens men inte så jättedramatiskt. Vi vårdar ju personer som är över 90 och närmare 100 och patienter som är 30 år också, det är hela spektrat.
Märker ni samma oro hos patienterna?
– Ja, absolut, en del ser det som en dödsdom att få covid-19 så det är en utmaning att förklara att man kan behöva vara en liten stund på sjukhus och få syrgas. Men många har en uttalad dödsångest, det är en del i läkarrollen att hantera det, där har vi mycket stöd av kuratorer och sjuksköterskor.
Känner du igen den bild som ges i media?
– Kan man ett område och läser en artikel så kan ju inte den personen det här området lika bra som jag kan och då kan det bli att vissa orsakssamband försvinner. Och sedan finns det en tendens att leta efter syndabockar. Medias uppgift är att granska och det är jättebra, men man måste också gå till sig själv och fundera på vad man kan göra för att minska spridningen. Är det alltid myndigheternas fel? Vi har alla ett ansvar.
För allmänheten kan vara svårt att få ihop bilderna att det är så pressat i andra regioner och här verkar allt lugnt.
– Ja och samtidigt – vi gick jämsides med Stockholm i våras om man tittar på antal patienter sett till befolkningsmängd. Vi är lagom stora i Östergötland. Vi har ett jättebra universitetssjukhus, vi kan erbjuda nästan allt men är fortfarande ganska litet. Våra tre sjukhus avlastar varandra. Det är överskådligt. Jag känner många av dem jag arbetar med, är det för stort blir det ganska komplext.
Är det något du skulle vilja komma fram mer?
– Ja, vi har en otroligt bra sjukvård, vi har otroligt bra överlevnadssiffror. Vi sticker ut i världen. Sedan ska man vända och vrida på saker men det blir en så mörk och trist stämning. Trots att vi är trötta så ger vi en otroligt bra vård och jag är jättestolt över vad vi gör varje dag.
Munskydd i kollektivtrafik infördes den 7 januari, men David Ekqvist använder inga munskydd utanför sjukhuset.
Nu ska allmänheten använda munskydd, använder du det utanför jobbet?
– Nej, det har jag inte men på sjukhuset har vi det nu hela tiden. Innan reglerna ändrades före jul har vi jobbat med att hålla distans men vi är många människor och i vissa situationer behöver vi vara nära varandra för att utföra vårt arbete. Frågan om munskydd har blivit en fråga där man är antingen för eller emot. Men den skillnad det gör ligger på marginalen. Det centrala är att minimera nära kontakter med andra människor. Det är ju det som gör störst skillnad.