Boken är ett resultat av två kollapser, en medelålderskris, fyra barn (varav två bonusbarn), två separationer, tre hemska arbetssituationer och totalhaveriet i att skriva en bok om vikten av att ha roligt på jobbet, men bränna ut sig innan man ens hinner börja skriva den.
Det var 2016 och hon hade ett halvår tidigare flyttat med sina två barn till Jämtland. Upp till mannen hon älskade och hans två barn.
Märkt av att ha gått in i väggen skulle hon i och med flytten från Stockholm nu jobba mindre, bo i ett stort trähus på landet, gå på andningsterapi, bli en fantastisk bonusfamiljmamma, börja yoga, rida och skaffa hund. Ändå kraschade hon – igen.
Det var under en promenad i Östersund som "blixten" slog ned i hennes huvud.
– Det gjorde inte ont, men allt blev svart och jag visste inte var jag var. Jag var säker på att jag fått en hjärnblödning.
Hon fick upp mobilen och ringde en person som hade ett hjärta vid sitt namn och som hon tydligen brukade prata ofta med. Sambon visade det sig.
Inlagd på psyket försökte hon ta in det ofattbara. Hon kunde inte läsa, inte skriva. Visste knappt vem hon var.
– Vilken trovärdighet har en föreläsare och komiker, som missionerar om hur viktigt det är att ha kul på jobbet, men som bränner ut sig två gånger? Så pinsamt!
Den deprimerade komikern. Inspirationsföreläsaren som tappade livsgnistan, men samtidigt tänkte "det blir i alla fall bra material till standup framöver. Ska bara bli frisk först”.
Det tog tre månader att inse att hon var sjuk. Accepterandet av sin "hjärnskada" och att hon kanske aldrig skulle bli densamme helt och hållet igen, blev ett steg mot att börja friskna till. Sakta, sakta.
Vad brände du ut dig på den här gången?
– Själva livet! Man kan bränna ut sig på precis vad som helst. Allt kan göras till ett projekt där du ska prestera. I mitt fall blev själva tillfrisknandet efter den första utmattningen ett sådant projekt. Jag ville för mycket. Skulle göra alla rätt. Om den första utmattningen handlade om yttre stress så handlade den andra om en inre.
Som så många andra fick hon rådet att jobba mindre efter den första utbrändheten.
– Att sluta jobba var inte bra för mig. Att det används som en helhetslösning för alla är märkligt. Jag förlorade mitt sammanhang och därmed min identitet. Många gör samma fel, drar ned på jobbandet istället för att förändra själva jobbet. Det är så utbrändhet växer till en självförtroendesjukdom.
Och nu skämtar du om utbrändhet?
– Det kan uppfattas som ett hån att jag säger att humor är lösning på utbrändhet, för det är långt ifrån den enda lösningen. Men att kunna ta sig an svårigheter med hjälp av humor och att kunna förmedla kunskap via humor, det är min väg. Mitt bidrag i den enorma flod av tips på hur man ska komma tillbaka.
Vi ska ha mer kul?
– Ja, i synnerhet på jobbet. I Sverige separerar vi jobb och humor och det är dumt eftersom vi numera vet att humor får oss att både må och prestera så mycket bättre.
Tycker du själv att du är rolig?
– Jag är rolig och skrattar mycket, men är inte särskilt glad. Det är skittufft att leva. Varför hymla med det? När jag är på inspirationsdagar får jag lust att kasta bajs på föreläsare som har den där tillkämpade hurtigheten över sig och betraktar allt som så himla positivt.
Har du som roligast i eländet?
– Inte som roligast, men det finns något kittlande i att blotta sitt eget elände. Särskilt i Sverige där vi är så hysteriskt rädda för att tappa ansiktet.
Hon är inte frisk än. Jobbar inte längre heltid, det funkar inte. Hon sover åtta–nio timmar per natt och motionerar varje dag. Promenader, ridning, dans och gym.
– Framför allt söker jag söker mig till det lustbetonade och letar aktivt efter skratt. För humorn är min väg. Utan den är jag trasig.