Under onsdagen genomfördes årets sista dramatiserade stadsvandring. På morgonen samlades aktörerna, sex elever från Kulturskolan, 15–18 år gamla, utanför saltbodarna i Västervik för förberedelse och ombyte inför dagens föreställning.
– Vi är en bra grupp och har jättekul tillsammans. Visst är det annorlunda att uppträda utomhus, med bilar och trafik som stör, men det gör det också mer levande, säger kulturskoleeleven Ida Hansevi.
Manus har kulturskoleleverna skrivit själva tillsammans med skolans dramapedagog och Adam Norman, museets museipedagog som iklädd 1700-talskläder är guide under vandringarna.
– Föreställningarna är vinklade på så sätt att de passar in i undervisningen. Det är väldigt kul att höra hur eleverna pratar med varandra medan vi går och att de funderar över vad de sett, säger Adam Norman.
De dramatiserade stadsvandringarna genomförs via bidrag från Kulturrådets projekt Skapande skola. Först i tur för dagen stod klass 6A från Marieborgsskolan. Under vandringarna besöker gruppen ett antal platser i Västerviks innerstad. Adam Norman berättar och ger bakgrund medan kulturskoleeleverna spelar upp något som rör personer, händelser eller byggnader. Små nedslag i livet i Västervik under en viss tid.
– Vi vill förmedla att husen inte bara har en historia. I Västervik har det under århundrandena funnits människor och skapats historier i vartenda gathörn, säger Adam Norman.
För kulturskoleeleverna är föreställningarna något annat än att möta en teaterpublik.
– Det är kul att eleverna blir aktiva och verkligen lever sig in i föreställningarna, säger kulturskoleeleven Alma Lindström, och tar som exempel när skådespelet på Stora Torget spelas upp. Året är 1917 och ”Röde” Frans Gustafsson står på Rådhusets trappa och agiterar: Mer mat till folket.
– Ja! ropar publiken, det vill säga aktriserna från kulturskolan.
– Ja! stämmer eleverna snart in.
Färden går från Grönsakstorget, till hamnen och saltbodarna, upp till Fabriksgatan och sedemera in i Sankta Gertruds kyrka, där eleverna får höra berättelsen om en tid när det var trångt i kyrkan. Där dyker också orgeltramparen Anders Nilssons spöke upp, spelad av Emil Gustavsson.
– Mitt under en gudstjänst 1762, när jag spelade på min älskade orgel träffades jag av ett blixtnedslag och dog, berättar det olyckliga spöket.
Nedför gatan vid Cederflychtska gården, väntar två barn, spelade av Alma Lindström och Ida Hansevi, på ”vår vän Anna”. Anna är så klart Anna Cederflycht som skänkte 100 000 kopparmynt, i dagens penningsvärde hisnande 90 miljoner kronor, för att öppna fattighuset. På kvällen, berättar Ida Hansevi, ska dukas upp till fest – med grisfötter.
– Och ikväll för vi gröt med smör i. Det är mycket godare än bänkvälling, säger hon entusiastiskt.
Förbi går Elvira Schackenborg-Gudmundsson och Alva Grönwall som ska se på teater – om inte länsman kommer. Vi följer dem till Västerviks gamla teater på Östra Kyrkogatan, där Pingstkyrkan återfinns i dag. Teatern var en av de första teatrarna i landet, efter de som uppfördes i storstäderna.
Men någon teater blev det inte för de två barnen. Kungen hade precis dött och länsman kontrollerade på att påbudet om sex månaders landssorg följs. Mörka kläder och allvarsamt sinnelag gäller.
Sägnen säger att teaterchefen trotsade förbudet och genomförde föreställningar i lönndom, men att han senare upptäcktes
– och kastades ut från stan.