Vi står nu inför den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. I förra veckan kom nästan 9 000 människor till Sverige. Om flyktingströmmen fortsätter i samma takt som för närvarande räknar myndigheterna med att över 150 000 människor sökt skydd i Sverige. Den stora knäckfrågan är att hitta boende till alla. Det handlar om enkelt boende och nu talas det om rena tältläger.
När våra baltiska grannar kom över Östersjön för 70 år sedan ställdes samhället också på hårda prov. Åke Höjer bodde i Vråka vid den tiden. 1996 skrev han ner sina minnen från flyktinglägret i byn. Stig Carlsson har senare kompletterat med uppgifter från andra Vråkabor och bilder. Det är deras uppgifter som den här artikeln bygger på.
De första balterna kom till Sverige på sensommaren 1944. De flydde i panik, livrädda för den ryska krigsmaskinen.
Totalt handlade det om 30 000-40 000 människor – vuxna och barn. Siffrorna är något osäkra och går isär. I Västerviks-Tidningen kunde man läsa den 29 september 1944 i en rubrik: ”36 000 flyktingar till Sverige på 14 dar”.
I början av oktober kom 440 personer till Västervik. 250 av dem fördes direkt till Vimmerby och resten – 190 personer – fick inhysas på folkhögskolan i Gamleby. Senare kom ytterligare över 700 personer med Gotlandsbolagets ”Drotten”. I Casimirsborg fick 170 sina tillfälliga hem. Ankarsrum tog emot 290, 130 stannade i Åkerholm och i lilla Vråka tog man emot 270, troddde man.
I Vråka var de förberedda. Utlänningskommissionen hade sedan tidigare planerat att inrätta ett flyktingläger i Vråka om farhågorna om en flyktingstorm skulle besannas. Det fanns lämpliga lokaler i byn.
Under hösten hade ett antal frivilliga, under ledning av yrkeskunniga snickare från Edsbruk, serietillverkat träsängar som skulle hållas i beredskap. Missionshuset i byn fick fungera som snickerifabrik.
– Den 4 oktober kom flyktingarna till Vråka. Det var en grupp av bara ester. När man räknade samman alla visade sig gruppen var större än förväntat. De var inte 270 utan 283, däribland några minderåriga barn. Alla tänkbara utrymmen fylldes till bristningsgränsen, mindes Åke Höjer.
Männen fick bo i Lutherska missionshuset, kvinnor och barn fick tak över huvudet i metodistkapellet. Logen Gideons ordenshus blev sjukstuga.
Under de första dagarna fick flyktingarna mat under fältmässiga former från kokvagnar som stod vi batistkapellet Elim. Två lottor från Valdemarsvik tjänstgjorde som kockar. Senare fick de avlösning av lottor från Vråka och matlagningen flyttade in till kapellets kök.
– Hemvärnet höll förläggningarna under bevakning dygnet runt. Allmänheten fick inte söka kontakt med flyktingarna under de första tio dagarna. Myndigheterna var rädda för att de bar med sig smitta och höll dem isolerade under tio dagar, berättade Åke Höjer.
Men så snart karantänen hävts började flyktingarna söka kontakt med byborna, dels för att lära sig lite svenska, dels för att få något tillfälligt påhugg som kunde ge några kronor i plånböckerna. Statens ekonomiska bidrag var två kronor – i veckan!
Flyktingarna kom mer och mer in i samhället. Invånarna i Vråka och Hulta samlade ihop vad de kunde undvara och gav åt esterna.
Inför vintern organiserades lägret om. Ett 60-tal personer flyttade till Forsby och till Epakolonin (ett barackläger i utkanten av Hulta by) ett 20-tal. I början av 1940-talet hade norska krigsflyktingar bott där när de byggde vägen mellan Hulta och Långrådna. Även i själva Vråka by gjordes en del omplaceringar. Alla som hade lediga rum lät flyktingarna flytta in hos sig. På det viset fick ett 40-tal familjer ett eget rum och en något drägligare tillvaro.
Efter hand tunnades den baltiska gruppen ut. En del av dem hade fått arbete på andra ställen och flyttat. Livet i lägret genomgick förändringar. Matlagning och allt annat hushållsarbete tog flyktingarna själva över.
I november 1945 kom ett något överraskande besked för alla. Lägret i Vråka skulle avvecklas. Det gick snabbt. Flyktingarna förflyttas till Homna vid Voxna i Hälsingland där de kunde erbjudas bättre bostäder.
I lägret spred sig genast en nervös uppbrottsstämning. Alla började packa ihop det lilla de ägde. När flyttlassen gick i mitten av månaden var det 130 av de ursprungliga 283 personerna som lämnade Vråka.
Några dagar senare gick det som var kvar av lägret; diverse masonit, 180 järnsängar, ett parti barrved med mera, bort på auktion.
När lägerchefen och auktionsutroparen Folke Hedgren sista klubbslag ekat ut över nejden kunde han sätta punkt för ett omvälvande kapitel i Vråka bys historia.