Historien om hur Västervik fick en ny kyrka är både lång och fylld av en del poänger som nog har fallit i glömska hos de flesta. Vi ska försöka friska upp våra minnen och eventuellt avslöja en och annan nyhet för någon.
Det är kanske inte allmänt känt att ett av alternativen till plats för en ny kyrka var tomten där båtsmansstugorna stod och står än i dag. Det fanns flera förslag vid sidan om det som vi här kallar för Esplanadkvarteret. Några av de andra alternativ som diskuterades på allvar var att bygga en kyrka i stadsparken, Danielssonska lyckan (nuvarande kvarteret Fogden), söder om järnvägen vid sidan om gamla flickskolan och Båtsmanskvarteret som man tydligen inte omhuldade med samma känsla som vi gör i dag. Kyrkan ägde marken och stugorna vid den här tiden och såg en möjlighet att riva dem. En av kommittéerna som jobbade med planeringen skrev så här apropå båtsmansstugorna:
– Påskynda bortförandet av de förfulande byggnaderna.
Det står inte i klartext att stugorna skulle rivas. Men det var tanken, vad vi har förstått. Stugorna blev i alla fall kvar och räddades åt eftervärlden.
– Stugorna såldes senare till folk som bodde i dem för 50 kronor styck, berättar Anders Björkman som har gjort all research till boken om S:t Petri som kom ut i samband med kyrkan firade 100 år.
Men till slut bestämde man sig för Esplanadkvarteret som också brukar kallas för Bergens lycka. Platsen användes mest som lekplats för stadens barn. Folk samlades där vid demonstrationer – cirkusar och tivolin slog upp sina tält och nöjesattraktioner där en kyrka skulle resas mot skyn vad tiden led.
När kyrkplanerna tog form innebar det också att stadsplanen måste ritas om. Esplanaden skulle ha fortsatt över Bergens lycka ända ner till Stora Torget. Det kan man se på en stadskarta från 1879.
Allt hade börjat 1805. Biskopen i Linköping Jacob Axel Lindblom var på visitationsbesök i Västervik. Han var inte nöjd med vad han såg, vare sig med kyrkan eller med kyrkogården. Han dömde ut kyrkan. Den var för mörk och för trång. Han tyckte helt enkelt att man skulle strunta i att lägga pengar på underhåll av den och satsa pengarna på att bygg nytt och modernt.
Den gamla kyrkogården runt kyrkan var i uselt skick och man var tvungen att rusta upp den innan den nya kunde tas i bruk. Kyrkorådet skrev 1828 om vad som borde göras i väntan på en ny begravningsplats:
– ...stenhögarna å kyrkogården borde bortföras, alla ihåligheter fyllas samt ovan jord kringspridde människoben antingen nedgrävas eller åter i benkistan inläggas” .
Men problemen tog inte slut där och då. Tre år senare kunde man notera att människoben stulits ur benkistan och förmodligen sålts vidare tillsammans med ben från kreatur.
Även arbetet med att anlägga en begravningsplats drog ut på tiden. Den 9 oktober 1836 kunde den invigas i Dichmans gamla hage utanför den västra tullen.
Västerviks borgare var inte stormförtjusta över biskopens anmodan. Storhetstiden under 1700-talets goda år var förbi. Krigen ute i Europa hade fått sjöfarten att gå sämre.
Det är två herrar som Västerviks befolkning bör skänka en tacksamhetens tanke då och då. Carl Erik Hallströms och Albert Tengers mycket generösa donationer gjorde det möjligt att bygga den nya kyrkan utan att det kostat Västerviks församling ett endaste rött öre.