DNA är det senaste stora inom släktforskning och många släktforskare har gjort DNA-test. Antalet växer lavinartat, inte minst i Sverige. Utvecklingen av vad man kan utläsa ur DNA-prov passar som hand i handske för släktforskare. Vi vill ju veta så mycket det bara går att få fram om varifrån vi kommer.
Med hjälp av DNA-test har jag plötsligt fått nya släktingar, både här hemma i Sverige och borta i USA, för precis som de flesta svenskar har jag flera emigranter i släkten. Vi har förstås alltid varit släkt men inte känt till varandra.
Sådana nya personliga kontakter berikar livet. En har jag till och med träffat i somras, en tremänning på min pappas sida som jag inte hade en aning om att hon ens existerar. Men när vi träffades kände vi att vi har mycket gemensamt. Hon är barnbarn till min farmors syster.
DNA-testet har gett min släktforskning en ny dimension, något som gör att jag känner samhörighet med människor jag egentligen inte känner. Det är ganska härligt, faktiskt.
Det är nu drygt två år sedan jag gjorde DNA-testet och hela tiden fylls min lista med nya släktingar på. En del är jag förhållandevis nära släkt med, kanske fyrmänning eller femmänning. Ja, det är nära släktskap i släktforskarvärlden. För andra ligger släktskapet mycket längre bort, kanske 500 år eller mer.
Mest tid ägnar jag åt att kolla hur jag är släkt med de andra. Inte alla, för det är alldeles för många. Just nu består min matchningslista av 776 personer. Många av dem vet jag att det inte ens är någon idé att försöka lista ut hur vi är släkt, för det gemensamma i våra gener är för litet och sträcker sig bortanför den tid en kan få bekräftat i kyrkböckerna. Men många andra är nära nog.
Så nu lägger jag en hel del tid på att matcha ihop olika personer för att få ledtrådar. Ett antal personer vet jag alltså redan hur vi är släkt, om det till exempel är på min mammas eller min pappas sida och hur släktkopplingen ser ut. Med de bekräftade släktingarna kan jag sedan jämföra andra och se vilka som också är släkt med samma personer som jag. Det är så det går till, och väldigt roligt är det. Många tabeller blir det.
Jag har till exempel upptäckt att via en tidig anfader på 1600-talet har min mamma och min pappa viss gemensam släkt. Det var verkligen en nyhet för mig, för de kommer från ganska olika ställen även om det egentligen inte är så långt emellan.
Inte vill en sina släktingar något illa. Tvärtom. Så nu tänker jag att den nyvalde presidenten där borta i USA borde göra ett DNA-test. Kanske skulle det visa sig att han har gener från både muslimska områden och Latinamerika. Då skulle han kanske förstå att vi allihop är släkt, att alla hör hemma på samma jord och kan samsas. Att inga behöver kastas ut. Att vi inte behöver bygga några murar mellan folk.
Vi hör alla till samma ras, den mänskliga rasen. Vi kommer alla från samma ställe från början och har utvecklats på olika sätt sedan de första människorna lämnade Afrika, även om det var väldigt länge sedan. Det kan våra gener berätta för oss.
Det är detta som är det fantastiska med släktforskning och DNA-tester, att vi kan förstå att vi har så mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.