Tio killar med adhd på samma avdelning. Avgjort kaos - eller? Inte om man frågar kriminalvårdaren Christer Larsson. Och inte heller om man frågar Jimmy, som är en av de tio som bor på avdelningen. Han går i den nystartade adhd-skolan och affektskolan. För honom har livet med diagnosen sett ut som för många andra han träffat innanför kriminalvårdens väggar. Många av killarna har liknande bakgrund, är hans upplevelse. Hans historia är på inget sätt ovanlig och enligt en undersökning gjord av Kriminalvården år 2013 uppfyllde nära hälften (43 procent) kriterierna för diagnosen. Två tredjedelar uppfyllde kriterierna för adhd under barndomen.
– Man känner igen sig när de andra berättar, det gör man absolut. För mig gick det snett i plugget, jag kunde inte koncentrera mig och lärarna trodde väl att jag gjorde fel eller inte hängde med för att jäklas. Så jag gav upp och struntade i det. Det verkar vara så det börjar för många, säger Jimmy.
För honom betyder det mycket att vara på en avdelning där man tar hänsyn till just hans problematik och jobbar aktivit för att hitta verktyg som ska få just hans vardag att fungera. Utbildningen i det som kallas adhd-skolan är en slags hjälp till självhjälp, berättar psykologen Elinor Nilsson som håller i "lektionerna".
– Det är ett sätt att lära sig mer om diagnosen, så det är ett ganska brett material som kombineras med åtta lektionstillfällen och föreläsningar, berättar hon.
På schemat står bland annat lektionspass som "leva med adhd" och "adhd och relationer".
Undervisningstillfällena kombineras med diskussioner och förstås det viktigaste i det hela: att hitta personliga lösningar för att få livet att rulla på.
– För någon kan det handla om hjälp med att strukturera till exempel viktiga papper, en annan har fått hjälpmedel för att komma ihåg att ta sin medicin. En annan har alltid ett block och en penna med sig i fickan så att han kan anteckna istället för att behöva bli nervös över att glömma bort vad folk säger. Det är olika vad man behöver ha hjälp med och fokusera på, berättar Elinor Nilsson.
I problematiken ligger just att ha svårt att vara uppmärksam eller koncentrerad eller hålla ordning på saker. Ofta vet man vad som ska göras, men har problem att strukturera och planera arbetet.
Jimmy, som har bott på avdelningen sedan den öppnade i november, har bara gott att säga om upplägget. Han har suttit i fängelse tidigare, och tycker att det är en mer avspänd atmosfär på avdelning 69 än på många andra avdelningar.
– Här hjälper vi varandra. Man har kanske mer förståelse eftersom man känner igen sig i varandras beteenden också.
Det är en bild som också bekräftas av Kriminalvårdaren Christer Larsson.
– Det känns som om många släpper garden när de kommer hit. Man kan slappna av. Dessutom gör vi vårdare mycket tillsammans med de intagna. Vi fikar till exempel ihop, vilket är ovanligt. Det förekommer inte i särskilt stor utsträckning på andra ställen, berättar han.
Att klara det ganska inrutade livet innanför murarna är en femma. Men stor vikt läggs vid det som kanske är det viktigaste – hur man ska fixa vardagen när straffet avtjänats.
– Syftet är egentligen att få de intagna så bra rustade som möjligt för livet när de väl kommer ut. De ska helt enkelt ha bra verktyg med sig ut för att kunna hantera svårigheter när de lämnat Kriminalvården, säger anstaltschefen Åsa Lindborg.
Den som bor på avdelningen kan antingen ha fått sin diagnos på utsidan, eller på anstalten. Jimmy hade redan sin diagnos och blev tillfrågad om inte "adhd-avdelningen" skulle vara något för honom. Det är han glad för i dag.
– Jag skulle väl säga att jag framförallt haft stor nytta av affektskolan. Jag har börjat tänka efter mycket mer innan jag agerar, jag har lärt mig att hantera impulser mycket bättre. Förut var det liksom fullt ös och jag tände på alla cylindrar. Nu tänker jag efter på ett annat sätt, berättar Jimmy.
För att fixa det kaotiska livet på utsidan började han självmedicinera. Inte heller det något unikt för personer med liknande problematik.
– Jag tog droger för att kunna fokusera, för att funka liksom. Men det går ju inte i längden.
Om du hade fått den här hjälpen från början, tror du att du hade suttit här då?
– Nej, det tror jag inte. Mycket har hängt samman med att jag inte klarat av vardagen utan drogerna. Om jag hade fått hjälp, medicin och stöd, på en gång tror jag inte att jag hade hamnat i kriminaliteten.
– Nu siktar jag framåt, jag har en familj som väntar på mig på utsidan. Jag vill vara en bra pappa.