Carminja Salazar Arevalo föddes i Cucuta i Colombia nära gränsen till Venezuela.
I tjugoårsåldern flyttade hon till Boston för att studera, därefter tillbaka till Colombia, återigen till USA – Florida och Chicago – till Europa och Schweiz, där hon träffade blivande maken Jonas. Det gemensamma flyttlasset gick till Västervik, makens hemstad, men sedan gick flyttlasset tillbaka till Schweiz, till Västervik igen, London, Stockholm.
Och nu Västervik. Slutstation? Ro, i alla fall.
Texten avslöjar inte Carminja Salazar Arevalos ålder. Dels för att det vore ofint att fråga, dels för att det skulle vara en känga till alla de som inte anser sig hinna med saker i livet.
– Jag har rest runt och brukar säga att jag är en världsmedborgare, även om jag tycker att mänskligheten är i ett sorgligt skick. Jag tänker på flyktingkrisen i Medelhavet, på Syrien och situationen i mitt eget hemland, säger Carminja.
Det sistnämnda är anledningen till denna intervju. Carminja kontaktade VT för att hon ville berätta om läget vid gränsen mellan Venezuela och Colombia, vid hennes hemstad, där en tyst konflikt blossat upp långt utanför medias blickfång.
Carminja är född i Colombia men känner sig lika mycket som venezuelansk. Gränsen till Venezuela, som går precis över en bro, ligger bara några minuter bort. Varje morgon vaknade hon upp till Venezuelas nationalsång på radion.
Men nu är gränsen stängd. Enligt Venezuela har tre venezuelanska vakter skadats i en skottlossning vid gränsen. Nu har undantagstillstånd införts i flera städer och tusentals colombianer kastas ut från landet.
En gammal kvinna intervjuas av den colombianska tv-kanalen Caracol:
– Jag har förlorat allt. Efter 40 år i Venezuela har de tagit ifrån mig mitt hus, mina saker, tvingat iväg mig med våld. Jag är ingen brottsling!
Hon kunde vara Carminjas släkting: Carminja har släktingar som redan förlorat, eller riskerar att förlora, sina jobb eftersom de är beroende av en öppen gränsövergång.
– Jag känner verkligen för folket i Venezuela. Jag vet hur det ser ut i affärerna där, det har min mamma berättat. Man måste stå i kö för att köpa toalettpapper och det är väntetid för att köpa shampoo. Det är precis som påCuba, säger Carminja.
Hon bor i Gertrudsvik tillsammans med maken Jonas och tre barn. Hon läser colombianska dagstidningar på Internet för att försöka förstå situationen – 850 mil bort.
– Många colombianer som valt att bosätta sig på den venezuelanska sidan av gränsen var fattiga, de hade inte många ägodelar, men inte ens det lilla de ägde fick de ta med sig på resan tillbaka till Colombia. Jag har hört berättas om hur familjer splittrats, om hur föräldrar tvingats bort medan deras barn, som fötts i Venezuela, tvingats stanna. Jag vill att människor ska förstå vad som pågår. Det är etnisk rensning.
Hemma i Västervik är det mindre bekymmer som upptar Carminjas tankar. I hemmet växlar språket mellan svenska, spanska och engelska. Svenskan är fortfarande krånglig i munnen, även om Carminja förstår allt som sägs. Hon är högutbildad, med universitetsstudier i Internationella realtioner i Boston, och i drift och administration av hotell, men just språket är ett hinder på arbetsmarknaden.
– Jag behöver lära mig språket bättre,det gör man lättare när man arbetar.