– Aha, en ”aj fan-hög”, sådana är alltid bra att ha, säger fotograf Mikael när vi går grusgången upp till entrén på baksidan av det ståtliga huset.
Han syftar på en hög med sönderslaget porslin, strax utanför dörren.
Det ser ut som om någon har varit arg, men så är det förstås inte, det är snarare en professionell keramikers vardag.
– Jag är noggrann och det som inte blir som jag vill åker ut, säger Anneli Stenmark och hälsar välkommen in i värmen.
Det är i själva verket en väldigt liten hög, med tanke på Annelis stora produktion. Tidigare var högen självsanerande, folk tog helt sonika med sig vad de ville ha.
– Men jag kom på att det betydde att saker som jag inte var nöjd med fanns på hyllorna hemma i köken runt omkring och så vill jag ju inte ha det. Därför slår jag sönder koppar som får en liten spricka under bränningen eller ett fat som är skevt till exempel.
Anneli har arbetat som keramiker på heltid sedan hon och dåvarande maken lämnade Linköping för Kisa. Intresset väcktes i samband med att hon påbörjade en utbildning till idrottspedagog i Umeå och hittade en kort prova på-kurs i drejning på kvällstid.
– Jag tyckte att det var roligt så jag köpte en drejskiva. När jag avbröt utbildningen och fortsatte läsa till socionom i Örebro istället hade jag med mig drejandet som hobby.
Anneli fick sedan jobb på socialkontoret i Linköping, men efter några år gick flytten alltså ytterligare fem mil söderut. Det blev starten på en ny yrkeskarriär och i dag är Annelis alster efterfrågade.
Huset med det spännande tornet på genomfarten passade en nybliven heltidskeramikers behov perfekt. I bottenvåningen har Anneli inrett sin verkstad. I drejrummet finns plats för två personer, i rummet strax bakom står två stora brännugnar som gigantiska värmekällor. Den runda har varit uppe på 1025 grader under natten och är nu nere i endast 507. Den går inte att öppna förrän om ytterligare ett dygn. Snett över entréhallen ligger glasyrrummet och innanför det finns utställningslokalen. Här har väggarnas råa timmerbjälkar bevarats från när huset byggdes och blir en trevlig fond till raderna av nygjorda skålar, kannor, koppar och fat.
– Är ni kaffesugna, undrar Anneli när vi lämnar verkstan för att hälsa på i själva bostadsdelen en trappa upp.
Vi ställer skorna i farstun och kliver in i en liten hall med rosamålad pärlspont på väggarna. Trägolvet är fantastiskt! De gamla brädorna har fått en något konvex rundning och tidens tand riktigt känns under fötterna.
Vi går vidare in i sovrummet som är inrett i lugna blå och vita toner. Härifrån kan Anneli slå upp dörrarna till en vacker inbyggd glasveranda. Den är inte vinterbonad, men används från tidig vår när solen gör sitt jobb.
– Och på jul är det underbart att ha det här utrymmet. Det blir som ett gigantiskt kylskåp för all mat, säger Anneli och visar vidare in i köket.
Hon tar ut en äpplekaka ur ugnen och vi slår oss ner vid köksbordet och dricker te och kaffe ur hemmagjorda muggar.
Just här i köket bodde och levde en man som hette Erik G:son Hjort för hundra år sedan. Han var överjägmästare och kom till Kisa 1869. Han köpte huset, som från början byggdes någon gång under början av 1800-talet, byggde ut det och hade det till en början som utställningslokal för konstverk, antikviteter och vapen.
– Han lär ha varit en spännande man för bygden, säger Anneli. Han såg till att det hände mycket, bland annat startade han Kisa veckoblad och byggde teater Hjorten.
När Eriks fru dog 1910 flyttade han in i huset tillsammans med sin hushållerska. Förmodligen bodde han själv i köket medan hushållerskan fick ta rummet innanför, det som i dag tillhör Annelis son Albin.
Erik gick bort 1922 och sedan dess har huset varit privatbostad.
– Ägarna bodde nog på övervåningen och hyrde ut rummen på bottenvåningen, säger Anneli. Det händer då och då att det kommer in gamla damer och berättar att de bott här, precis där jag sitter och drejar i dag.
När Anneli och hennes före detta man köpte huset 1999 hade det stått tomt och övergivet i 15 år.
– Dörrarna var trasiga och några av dem stod öppna. Flera fönster var sönderslagna förstås. Skolbarnen var tydligen lite rädda för att gå in på tomten och när vi flyttade hit hittade vi flera fotbollar som ingen vågat hämta.
I dag är det svårt att se huset som ett kråkslott. Anneli har låtit renovera med varsam hand. Eftersom huset är k-märkt är det inte tillåtet med allt för stora utsvävningar, men det har mest varit skönt, säger hon.
– Vi vet ju att utbudet av färger och tapeter är begränsat och det har gjort jobbet lite lättare.
Köksinredningen går i grönt och är platsbygd enligt den gamla konstens regler. Väggarna är gula. Det är en vacker kombination som Anneli har gubben Pettson i tecknade serien ”Pettson och Findus” av Sven Nordqvist att tacka för.
– Vi läste de böckerna för Albin just då och kände att vi ville ha ett ”Pettson-kök”. Men gubbens går helt grönt och det kanske var lite att ta i, så vi målade väggarna gula i alla fall.
Vi går ut i farstun igen och Anneli öppnar dörren till en smal gammal trappa som leder upp i tornet. Här är den flagnande färgen original och trapporna har nötts av många generationer.
Själva tornrummet är inte mer än fem kvadratmeter stort och med vackra gamla fönster åt alla håll. Här har Anneli stolar och ett bord. En skön plats för fika eller för en drink efter middagen.
– Jag har en lampa tänd på kvällarna så att det ska se trevligt ut för alla som åker förbi, säger hon.
Vi går ner igen och tittar på ett gammalt fotografi som sitter i hallen. Det är en bild av huset från för länge sedan. En häst med vagn passerar på grusvägen intill huset som är omringat av höga träd. Det ser vackert ut.
De flesta träden är borta och grusvägen är förstås ett minne blott. Numera passerar genomfarten vid tomtgränsen. Mycket är förändrat men själen består. Och skönheten. Det gula huset på Storgatan är minst lika vackert i dag som för hundra år sedan.
anna.linden@ostogtamedia.se