Det har blivit en hel del flyttande för Andrea Amadei. Ursprungligen är han från Bologna i Italien men 1967 gick flytten till Sverige. Andrea är musiker och i dansbandssvängen hittade han hem. Han hängde aldrig på rockmusiken som blommade ut under 60-talet.
– Jag gillade aldrig Rolling Stones, det var för mycket skrammel för mig.
Han är en klassiskt skolad pianist. I Sverige har det mest blivit keyboard som gäller. Instrumentbytet blev han tvungen till, en kringflackande liv som musiker i olika band med Italienska och spanska rytmer på repertoaren rymmer inte piano. Han hamnade tidigt i Växjö, och Sverige kändes hemma.
– Vi spelade glad dansmusik med bandet "Vinicio", mycket tryckare och en del "smörsång". Det var populärt mellan 50-talet och 70-talet. Vi fick kontrakt på ett par månader åt gången och hamnade först i Växjö. Jag trivdes väldigt bra från första stund.
Efter år av runtkuskande på vägarna bosatte sig Andrea i Stockholm och där har han bott kvar fram tills för ett par månader sedan.
– Stockholm är otroligt vackert men det är för mycket folk överallt. Och jag tycker att staden har förändrats, Orup sa att den har blivit kall och jag kan hålla med. Det är aldrig tyst och lugnt, till skillnad från här. – Det var samma med Italien, väldigt mycket människor på liten yta och ingen riktig ordning och reda. Jag längtar inte tillbaka "hem" igen, jag testade ett år när min mamma ville att jag skulle försöka på åttiotalet, men det gick inte.
Och på den vägen är det. Efter ett besök hos en vän i Oskarhamn, på vars restaurang Andrea spelade, åkte han och "hjärteväninnan" Elisabeth en sväng med bilen. De stannade till i Västervik.
– Otroligt fint, vilken liten stad! Jag har träffat så många öppna och vänliga människor här. Jag tror att jag nu efter två månader lärt känna fler människor här än jag gjorde på hela Stockholmstiden.
– Livet är som en spegel, den bild man håller upp möter dig i omvärlden. Det har blivit sant här. Flytten var på vinst och förlust, jag kan konstatera att det blev vinst.
Nu lär Andrea känna sin nya hemstad. Han och Elisabeth har spenderat de senaste dagarna med att cykla runt och lära känna trakten. I lägenheten på Fimmelstången trivs han.
– Som pensionär har jag mycket tid. Jag komponerar vid mitt keyboard när jag har lust och planerar att spela och sjunga lite om intresset finns.
Nu inväntar Andrea sommaren, med allt vad den bjuder på i Västervik.
– Alla säger att jag ska vänta tills det kommer igång men jag har trivts bra här även i grådasket. Jag är 67 år nu och det här är sista flytten. Ibland är det viktig att stanna upp och lyssna. Tystanden är viktig ibland.