Åsa Borger, Alvydas Urniezius, Kjell-Åke Arvidsson och Magnus Andersson är kritiska till att kommunen inte tog större ansvar för att informera närboende om vad som var på gång.
På landet brukar det vara mörkt och tyst om kvällen den här årstiden.
Så är det även denna kylslagna novemberkväll, när vi på en slingrig grusväg tar oss fram till Kjell-Åke Arvidssons gård i Tyrgård, några kilometer från Hjorted. Men månen och stjärnorna har fått konkurrens som primära ljuskällor. Över den närmaste skogen reser sig sex vindkraftverk, och från varje verk kommer med ojämna mellanrum ett rött eller vitt sken. Det kallas hinderbelysning, och finns där för att lågt flygande plan inte ska åka in i byggnaderna.
Inget av vindkraftverken ligger på Kjell-Åkes mark, men det närmaste är bara 650 meter bort från hans bostad. Verken är inte igång ännu, men Kjell-Åke befarar att han kommer störas dagligen av buller och rörliga skuggor från de snurrande rotorbladen.
– Jag kommer få skuggning under hela dagen, och ljudet kommer bli jävligt irriterande. De säger att det finns regler för hur mycket skuggning man ska behöva få, men vi får se hur det blir.
Tidigare under kvällen har vi mött Kjell-Åke och hans grannar Magnus Andersson, Åsa Borger och Alvydas Urniezius hemma hos Åsa och Alvydas i Ut-Rumhult. De har kämpat en ojämn kamp mot vindkraftsbolaget – och känner sig svikna av kommunen. Först när beslutet om att godkänna vindkraftsprojektet vunnit laga kraft blev de på allvar varse omfattningen av vad som planerades.
Då var det i realiteten för sent att protestera.
Och nu står vindkraftverken där. Än så länge snurrar de bara väldigt sakta, och låter ingenting. Men bara att se dem är smärtsamt för grannarna. Dels är landskapsbilden förändrad. Dels har de blivit en symbol, som påminner dem om maktlösheten, och hur överkörda de känner sig av makthavarna.
Vindkraftverken höjer sig över den närliggande skogen vid Kjell-Åke Arvidssons släktgård. Hur det ska bli med nästa generation, om de kommer vilja ta över gården, vet inte Kjell-Åke.
Samtidigt är oron stor för hur ljudet från vingarna och skuggorna ska påverka deras vardag, när verken väl körs igång.
– Jag känner att jag vill gråta när jag ser en vacker vy på tv. Då tänker jag på vad jag blivit av med. Det känns som att de har bestulit oss på något oersättligt, säger Åsa Borger.
Hon och maken Alvydas hyr ut fritidshus i närheten. Nu vill inga turister hyra det, på grund av närheten till vindkraftverken. Grannarna oroar sig också för värdeminskningen på sina fastigheter. Några funderar på att flytta.
Åsa Borger och Alvydas Urniezius lade sina besparingar på att köpa gården. Nu vet de inte om de kommer vilja bo kvar.
Bakom Åsa och Alvydas hästhage syns vindkraftverken tydligt, trots att de är flera kilometer bort. Trots den förändrade landskapsbilden ansågs inte Åsa Borger och Alvydas Urniezius tillhöra de närboende som berördes av projektet, och därför skulle bjudas in till samråd.
– Vår gård blir helt meningslös. Vi har ingen verksamhet, vi bor bara där för att det är vackert och trevligt. Men nu? Jag vet inte. Det beror på hur det blir med buller och skuggningar. Sedan är frågan, kan man ens sälja, säger Magnus Andersson, som bor i Spjuthult med sin familj.
Gården i Spjuthult ligger naturskönt, precis intill en liten sjö. På andra sidan sjön står nu fem vindkraftverk. Tre av dem syns tydligt från familjens hus.
Ovissheten och oron för framtiden överskuggar mycket i tillvaron. Alvydas beskriver det som att "livet pausas". Planer på olika utbyggnader, satsningar eller nya verksamheter läggs på is.
– Man tappar lusten. Man känner att man inte kan göra någonting.
Åsa Borger och maken Alvydas Urniezius berättar att de inte fick någon information alls om vindkraftsprojektet, vare sig från kommunen eller vindkraftsbolagen. Det ska ha hållits ett samråd 2012, men det gick många av de närboende förbi.
På ritningen syns omkretsen på vindkraftverkens rotor, så som planen såg ut när det första bolaget (som sedan gick i konkurs) fick sitt tillstånd, och hur de sedan förändrats och blivit större. Ändå har inga nya tillstånd krävts, vilket grannarna tycker är märkligt.
För Kjell-Åke Arvidsson har vindkraftverken även inneburit en faktisk begränsning i hur han kan utveckla sin verksamhet. Han har haft tankar om att bygga fritidshus för uthyrning på sin mark, men nu får han inte det. Han har nämligen fått besked om att han inte kommer få bygglov för bostadshus som ligger inom 2,5 kilometer från ett vindkraftverk. Kjell-Åkes markbit är avlång, "som Öland", och kantas hela vägen av vindkraftverk på andra sidan gränsen.
Tror ni att ni kommer att vänja er vid vindkraftverken?
– Att de står där, ja, det kan vi vänja oss vid. Men ljudet och skuggningen, det tror jag kommer påverka oss. Framför allt under sommarkvällar, när man sitter ute och vill koppla av. Fridfullheten är förstörd, säger Kjell-Åke Arvidsson.
Kjell-Åke Arvidssons gula villa ligger bara 650 meter från det närmaste vindkraftverket. Han är orolig för hur buller och skuggning kommer att påverka hans vardag och fritid.
– Jag kommer alltid att hata dem. Mitt nya favoritväder är när det är mulet, då syns de inte lika mycket, säger Åsa med ett snett leende.
Kampen för att stoppa vindkraftsparken förlorades. Nu inriktar sig de närboende i stället på att vara en nagel i ögat på kommunen, som har ansvar för tillsyn av verken. Kommer bolaget att sköta sig, och inte överskrida de tillåtna värdena av buller och skuggningar? Kommer man kontrollera att inte vingarna sprider mikroplaster, som förorenar mark och vatten i närområdet?
– Det som skulle betyda oss för något nu är att de verkligen bevakar de här frågorna. Och ett telefonnummer, så att man vet var man ska ringa om något händer, säger Magnus Andersson.
Katten Frasse sitter i matte Åsa Borgers knä.
Åsa och Alvydas Urniezius är oroliga över hur deras hästar ska uppleva bullret från vindkraftverken, när de väl tas i drift.