Vi har berättat om Björlingexpeditionen, eller "Den glömda expeditionen", åtskilliga gånger under de senaste 120 årenAnledningen är naturligtvis att en av deltagarna var från Västervik. Hans namn var Evald Götrik Kallstenius.
Evalds intresse för friluftsliv och zoologi tycks ha väckts i mycket unga år. Han fångade tillsammans med systern Anna sjödjur med håv som togs hem till det kallsteniuska hemmet och granskades i mikroskop.
Anna Kallstenius berättade i tidningen Kamratens julnummer 1897 om sin brors dyrkan av havet:
"Vi dyrkade hafvet, bror Evald och jag, och brukade, när det stormade, gå långa vägar för att få se bränningarna och höra hafvets brus".
När Evald gjorde sina ångbåtsturer beklagade han sig ofta över oturen att ha lugnt väder. Han tyckte om sjögång och visste inte vad sjösjuka var, enligt systern.
I april 1892 mötte han den bara 21 år gamle botanisten Johan Alfred Björling från Stockholm. Han erbjöds att följa med på den polarexpedition som skulle sluta med de båda unga männens död. Björling var, sin unga ålder till trots, van vid strapatsrika äventyr. 1891 var han på Grönland för att kartlägga ett område på västkusten. Samtidigt gjordes botaniska och hydrografiska undersökningar.
Hemkommen från Grönland föddes tanken och planer på nya polarfärder hos den unge mannen. I april sökte han Vegastipendiet för 1892. Han fick inget stipendium. Däremot öppnade stiftelsen Lars Hiertas minne och friherre Oscar Dickson i Göteborg sina kassakistor.
Björlings avsikt var att göra en släd-och båtfärd över Ellesmere land eller genom Hayes Sound med Victoria eller North Kent som mål. Han ansåg att området var ett rikt fält för botaniska forskningar.
När Evald Kallstenius skrev hem till Västervik och berättade om de storslagna planerna möttes han inte av någon entusiasm. Hans pappa avrådde. Men Evald framhärdade. I maj var alla förberedelserna klara. Den 12 reste de till Göteborg från Stockholm för vidare kurs mot England. På centralen tog pappa Kallstenius och systern Anna ett sista farväl.
I slutet av månaden lämnade de båda unga polarforskarna Liverpool i en ångare som skulle föra dem till S:t Johns, New Foundland. I S:t Johns köpte Björling skonaren Ripple för 650 dollar. Han hade misslyckats med att hyra ett fartyg. Ripple var på 36.67 registerton, 18 meter lång och fem meter bred.
Problemen fortsatte för Björling-Kallstenius i S:t Johns. De hade svårt att få en besättning. Så småningom anställdes den danske styrmannen Karl Kann som befälhavare, också han en yngling, bara 21 år.
Den 24 juni kunde de styra ut från S:t John. Det blev en behaglig resa i sju-åtta knops fart. Den 3 juli skymtade de Grönlands fjälltoppar. Sedan var det slut på lugnet...
Storm, dimma, drivis och strömmar satte männen och fartyget på hårda prov. Ovädret blev till och med för mycket för den annars så stormglade Evald Kallstenius.
"Stårm som jag förr var så förtjust i, har jag nu fått nog av, ja mer än nog" skrev han i ett brev hem.
Den 24 juli fick de Cap Walisingham på Baffin Land i sikte. Några dagar senare kunde de leta sig in i den trånga farleden till Godhavn på Grönland där de möttes av eskimålots.
I Godhavn bjöds de på middag av kolonins tjänstemän. De provianterade och reparerade Ripples rigg som hade tagit mycket stryk under resan. Assistenten Sofus Carsten i Godhavn försökte förgäves övertala Björling att vänta med resan norr ut till nästa vår. När han inte lyckades med Björling försökte han få Kallstenius och Kann att avstå. Men de ville inte svika Björling.
Den 3 augusti hissade de segel igen och lämnade Baffin Bay med kurs mot Smiths Sund, ungefär 700 sjömil norrut. Efter en storm satte de kurs mot Cary-öarna för att ta ombord proviant från en depå som fanns på den sydöstra ön, som i dag kallas för Björling Island.
Björling och hans vänner kunde säkert känna sig ganska nöjda när de kom till depån. Cary-öarna är mycket ogästvänliga. Men de hade klarat alla motgångar så långt. Den 16 augusti lastade de. Fartyget låg tryggt i lä av ön. Dagen efter inträffade katastrofen. Ripple strandade och alla insåg att de var tvingade att övervintra.
Elva dagar senare gjorde de ett försök att lämna ön. I en skeppsbåt satte de kurs mot Foulke Fjord, 90 sjömil norrut. Vid ön Northumberland, 35 sjömil, norr, tvingades de vända. En av männen hade blivit sjuk. I mitten av oktober dog han. Han begravdes i en stengrav på ön. Björling, Kallstenius och de båda besättningsmännen gav sig av från ön för att ta sig till Clarence eller Kap Farady på Ellesmere Land.
I det sista livstecknet från dem, ett brev daterat den 12 oktober 1892, som funnits med en del andra saker på Cary-ön, skrev Björling:
"Våra förråder skola, om jag icke kan anträffa eskimåer, icke räcka längre än till den 1 januari, såvida jag ej kan förstärka dem vid proviantdepå. Vi äro nu fem man av vilka en av dem är döende".
Därefter tar spåren slut. Björlingexpeditionen försvann i polarmörkret. Under hösten började man i S:t Johns fundera över vad som hänt svenskarna och deras besättning. I Västervik och Stockholm växte oron bland släkt och vänner. I början av 1893 anlände en skotsk valfångare till Cary-öarna och fann vraket efter Ripple. Fartygets besättning tog sig i land och hittade kroppen efter en död man, som var täckt av stenar. De fann också böcker, kläder och annan utrustning. I en bleckburk hittade de Björlings meddelande som var skrivit på engelska. Valfångaren satte kurs mot norr för att försöka finna Björling och hans män. Men isen tvingade dem att ge upp.
Skottarnas fynd väckte stort intresse. Tidningar i många länder skrev om expeditionens öde. Professor Nordenskiöld och andra som uppmuntrat de unga männen kritiserades mer eller mindre öppet. Kritikerna ansåg att de borde ha insett att de hade en moralisk skyldighet att verka för en undsättningsexpedition redan den första sommaren.
Fynden, och kanske kritiken, fick Nordenskiöld att ändra åsikt om behovet av en undsättningsexpedition. I januari 1894 hade man lyckats samla in medel för att utrusta två svenskar för att skapa klarhet i vad som hänt de försvunna.
Den förste som besökte Cary-ön hittade bara fragment av böcker, segel och flaskor i den djupa snön. Den andre svensken, som kom några veckor senare, hade lite större framgång. Flera nya fynd gjordes, bland annat Kallstenius fickur. Men även han fick resa hem utan spår efter de försvunna och svar på gåtan.
Så vad som verkligen hände de unga männen vet ingen. Det kommer att förbli en väl förborgad hemlighet, förmodligen begravd i havets eviga mörker. En av flera teorier är att de drev med strömmarna söderut i Baffin Bay och inte lyckades nå Ellesmere Land. En annan möjlighet är att de gick under i drivisen, kanske kan de ha landat på Baffin Land.