Redan 2003 slog Riksdagen fast att jämställdhet är ett allmänt mål som ska genomsyra allt i den svenska transportpolitiken. Orsaken till att just transportsektorn pekades ut, var att det var mycket illa ställt med jämställdheten där, från beslutsfattande till fördelning av resurser. Men resultaten låter vänta på sig.
– Det är fem år sedan vi mätte senast och vi kan bara konstatera att väldigt lite, om ens något har hänt sedan dess, konstaterar Mats Wiklund, projektledare på Transportanalys och ansvarig för rapporten "Resvanor för kvinnor och män" som nyligen släpptes.
– Män kör bilen, kvinnorna sitter bredvid. Män åker även mer bil och reser längre sträckor än kvinnorna, medan kvinnorna åker kollektivt. Jämställt är det absolut inte.
Vad som är orsak och verkan är svårt att säga. Åker kvinnor mer kollektivt för att de vill det, eller åker de mer kollektivt för att det stämmer med normerna för vad en kvinna gör? Kör de mindre bil för att män tjänar mer pengar, har högre chefspositioner och därför behöver bilen mer?
– Det är svårt att veta, men vad vi ser är att kvinnor generellt har längre restid än männen. De gör vad vi kallar kedjeresor och uträttar flera ärenden på vägen. Männen åker oftare raka vägen hem från jobbet innan de gör något annat. Kvinnorna tränar, handlar och hämtar barn på dagis under samma resa.
Lena Smidfelt Rosqvist är forskare hos trafikkonsultföretaget Trivector. Hon konstaterar att mäns och kvinnors värderingar skiljer sig åt.
– Kvinnor mer än män tycker att hållbara transporter är viktigt, och de tror dessutom att deras insats kan påverka framtiden. Dessutom tycker de att trafiksäkerhet är viktigare.
Oavsett bakomliggande strukturer tycks alltså även detta leda till att kvinnor åker mer kollektivt – som ju är säkrare och miljövänligare. Därmed skulle en ökad satsning på den också öka jämställdheten. Eller?
– Men då krävs det att kollektivtrafiken anpassas efter kvinnors behov, det gäller både resmönster och att känna sig trygg under resan. Tyvärr är det väldigt dåligt med jämställdheten hos dem som tar beslut, vilket antagligen är en orsak till att så lite händer, säger Lena Smidfelt Rosqvist.
Bara 36 procent av alla beslutsfattare på svenska transportmyndigheter är kvinnor, vilket är betydligt lägre än inom exempelvis energi- och miljösektorerna.
– Konsekvensen är att vi har ett transportsystem som är bättre anpassat efter mäns sätt att resa. Kvinnor får lägga mer tid på sina resor och känner sig dessutom mindre trygga, vilket dessutom kan göra att de väljer bort vissa resor. Hela samhället skulle vinna på att det förändrades.