– Helvete, ett grund!
Skepparen på båten, en vän till Simons pappa Claes, skriker till och försöker gira undan.
Men på ett ögonblick lutar båten kraftigt framåt, snett åt höger, och det kommer in vatten. Mycket vatten. Det känns som att båten är på väg att tippa.
Alla störtar ut ur hytten. Snart står de längst bak i aktern, och båten sjunker sakta. Tanken är att försöka hålla sig torrskodda, men det går inte mer än 30 sekunder så ligger alla fyra i det kalla vattnet.
Knappt ett dygn senare sitter tre utav dem vid Stora torget i Västervik och berättar om händelsen som kunde ha kostat dem livet. De har samma kläder på sig, dock tvättade och torkade sedan sjödramat dagen innan.
När de väl hamnat i vattnet suger kläderna åt sig av det kalla havsvattnet, och blir tyngre. Pappa Claes Nylander inser att det enda alternativet är att försöka nå det grund som de just kört på. Som de senare får reda på kallas för Kråkagrundet.
I ren överlevnadsinstinkt simmar de dit och hittar den högsta punkten, som innebär att de står med vatten upp till knäna. Tack och lov har mobilerna klarat sig, och de ringer 112.
Adrenalinstinna men allt mer frusna använder de också mobilerna till att filma sin belägenhet. På filmerna ser man hur Kustbevakningens flygplan närmar sig. Ytterligare ett tag senare skulle också Sjöräddningssällskapet och räddningstjänstens dykare och ambulanspersonal ansluta, men vid det laget satt de i en varm stuga på Nävelsö.
– När vi stod där och inte fick besked om hur långt borta hjälpen var, så ringde jag en som har lantställe på den ön, säger Claes.
Kvinnan var själv inte på ön, men fick kontakt med några som kastade sig ut i en liten vit plastbåt och kom till undsättning.
– De körde oss i land och vi fick duscha, fick torra kläder, och de bjöd oss på te, mackor och egenproducerad honung, säger Claes, och alla tre vill rikta ett stort tack till Sylvia och de övriga på Nävelsö som öppnade sin famn.
De är också imponerade över hela räddningsinsatsen.
Simon Nylander har ironiskt nog varit intervjuad i VT en gång tidigare, i ett likartat ämne. I en artikel från 2011 syns en ung kille fotad apropå ett annalkande nationellt flytvästkrav. Familjen bor då, och även idag, i Stockholm, men eftersom Claes är från Västervik är de ofta här i sitt sommarhus.
Såväl Simon som kompisen Kevin vill även denna gång understryka värdet av flytväst. Och att den sitter på.
– Vi hade aldrig hunnit ta på oss den, säger Simon.
Båda 13-åringarna tog förarbevis i somras, och resonerar kring att man inte bör lämna båten i första hand. Vattnet är kallt och man orkar inte simma särskilt långt. Men den åtta meter långa båt de åkte med på tisdagen var lastad med en fyrhjuling, och sjönk snabbt av tyngden.
– Jag får inte riktigt in vad som hänt, tänker hela tiden tillbaka på när det dunkade till. Det gick så otroligt fort, säger Simon, och Kevin säger att man bör tänka igenom olika scenarier innan man ger sig ut på havet. Vad kan hända, och vad gör vi då?
Claes uppskattar avståndet mellan "Kråkagrundet" och land vara ungefär 400 meter. Han skakar på huvudet och ställer sig tveksam till om de orkat simma hela vägen. Och hur länge hade de fått vänta på hjälp om inte mobilerna funkat?
Men värst snurrar tankarna när de tänker på om båten hade tippat – innan de tagit sig ur hytten.