Sandberg var under 20 år en av fyra delägare till AB Knut Sjögren. I juni 1969 tog han över företaget tillsammans med kollegorna Rune Ingelberg, Göran Greén och Bo Andersson. De köpte 75 procent av aktierna av Ernst Dunér och Uno Carmfeldt. De resterande 25 procenten ägdes av ASG, som så småningom också köptes av kvartetten. Det fanns många olyckskorpar som inte trodde att företaget skulle klara sig med de nya ägarna. Men de fick fel.
– Vi gick med vinst varje år, konstaterar Sandberg.
Sjögrens tog senare över Kommanditbolaget Fredrik Olsson & Co (1970) och Stuveribolaget (1975).
Gunnar Sandberg började hos Sjögrens redan 1944. Han var bara 14 år och hade precis slutat skolan. Hans föräldrar bodde i Rosavilla. Pappan var verkmästare i handelsträdgården. Granne med trädgården bodde Sjögrens huvudägare Ernst Dunér.
– Han frågade min pappa en dag om jag inte skulle börja jobba hos honom, berättar Gunnar Sandberg.
Sandberg började som kontorsbud och fick åka omkring till Västerviks företag med notiser. Det vill säga meddelanden om att det fanns gods att hämta. Men det fanns andra uppgifter för en ung gosse också – elda i pannan till exempel!
Han skickades också ut på havet för att se hur det gick till verkligheten ombord under några veckor på försommaren 1948. Det blev en oförglömlig resa. Fartyget som hette m/s Ferjo var en 425 tons stålmotorseglare med relativt kraftig motor. Hon gick från Kristinehamn till Sharpnes i England med sågade trävaror och med lera från Fowey hem till Göteborg.
– Jag var sjösjuk i 14 dagar. Det började blåsa redan på Vänern och höll på under hela resan som tog en vecka längre än beräknat. Jag tänkte kliva av redan i Göteborg på utresan, säger Gunnar Sandberg.
Ernst Dunér var en framsynt man på många sätt, anser Gunnar Sandberg. Han byggde bland annat upp Sjögrens resebyråverksamhet efter påtryckningar från traktens industriledare som ville kunna köpa flygbiljetter på hemmaplan. Sjögrens var tidigt ute på den marknaden.
– Jag tror vi var nummer två i landet som fick IATA-rättigheter 1946, bara Nyman & Schultz var före, säger Gunnar Sandberg. Det betydde att vi hade rättigheter att sälja flygbiljetter för världens alla flygbolag.
Dunér ville ha många ben att stå på. Företaget var, vid sidan av mäkleriet, korrespondensredare för sitt dotterbolag Rederi AB Eystrasalt, sysslade med sjöförsäkringar, var speditörer, ombud för ASG och hyrde ut presenningar. Dessutom ombud för flertalet större linjerederier.
Sjögrens var det dominerade skeppsmäkleriet i Västervik. Men inte det enda. Konkurrens fanns av två andra firmor: Kommanditbolaget Fredrik Olsson & Co och Axel Hansson & Co.
När det var dags för Sandberg att rycka in i lumpen inställde han sig på Skeppsholmen i Stockholm för tjänstgöring. Men det blev bara ett par glada dagar i huvudstaden så var Gunnar hemma i Västervik igen med en frisedel.
– Jag började studera i Kalmar istället, pluggade hårt och fick bra betyg, säger han.
Och med dessa i handen efter avslutade studier var han tillbaka för att söka jobb på Sjögrens som kassör. Året var 1950. Gunnar försökte inte utan stolthet visa upp sina betyg för Ernst Dunér. Han hade bland annat skrivit ett specialarbete om Dunérs rederi Eystrasalt som han gärna ville visa.
– Jag behöver inte se några betyg. Vi känner ju varandra, sa Dunér myndigt.
Under 25 år drevs regelbunden färjetrafik sommartid mellan Västervik och Visby. Gunnar Sandberg var spindeln i nätet och styrde med det mesta. Men redan 1829 hade den första reguljära passagerartrafiken mellan Gotland och Västervik startat; från 1962 fanns Gunnar Sandberg i händelsernas centrum.
– Vi hade ett mycket gott samarbete med Gotlandsbolaget och dess huvudägare skeppsredare Eric D Nilsson. Han ville köra på Västervik, säger Gunnar Sandberg och han var också styrelseordförande i vårt företag under ett antal år, då han efterträdde Esbjörn Ulfsäter, Westerviks Pappersbruks ägare.
Gotlandsbolaget satsade på Västervik med kryssningar och campingpaket. De ville behålla trafiken till Västervik eftersom Västervik hade flera turister än Oskarhamn. Det fanns till och med funderingar – på 80-talet – att anlägga en storhamn ute vid Horns udde.
När så Gotlandsbolaget förlorade koncessionen mycket överraskande till Nordström & Thulin 1987 förändrades allt över en natt. Beslutet blev starkt ifrågasatt på många håll. Gunnar Sandberg tillhörde de kritiska. De skulle dröja tio år innan Gotlandsbolaget fick tillbaka trafiken – med då var Västervik redan ute ur leken. Senare försök har som bekant också haft sina begränsningar...
Sommaren efter – 1988 – gjordes i alla fall ett försök med katamaranen Vindile. Det blev ingen succé om vi uttrycker oss milt. Många blev sjösjuka och turer fick ställas in. Hon var inte lämplig för Östersjöns vatten.
Gotlandstrafiken var en viktig del av Sjögrens verksamhet. Den skapade många jobb – kanske främst åt språkkunniga ungdomar några sommarmånader varje år. Och med färjan försvann tusentals bilturister från Västervik, som valde Oskarshamn och Nynäshamn i stället.
Gunnar Sandberg kunde se en ständig ökning under sin tid i ledningen för Gotlandstrafiken i Västervik. Passagerarna blev fler och färjorna större. 1975 invigdes en ny färjeterminal på Lucerna och kommunledningen närde en from förhoppning om att Västervik skulle få åretrunttrafik till Gotland. Men så blev det inte.
Sista året som trafiken gick på ”riktigt” slog den rekord. Aldrig tidigare hade så många bilar och passagerare transporteras mellan Västervik och Visby.
– I genomsnitt har vi cirka 400 bilar och motorcyklar samt 1 300 personer ombord på varje tur, berättade Gunnar Sandberg en julidag 1987 för VT.
Vissa dagar gick det två turer mellan Västervik och Visby. Resan tog tre timmar. Västervik hade nio turer i veckan. Oskarshamn sju. Under tiden 12 juni till den 17 augusti transporterades 83 511 passagerare över Östersjön mellan Västervik och Visby, över 20 000 bilar. Året efter sjönk passagerarantalet till 11 723 under perioden 1 juni till och med den 22 augusti. 141 person per dag och tur! Under de 83 dagarna katamaranen gick fick man ställa in åtta turer på grund av vädret.
Förutom ansvarig för Gotlandstrafiken var Gunnar Sandberg ekonomiansvarig och deltog även i resebyråverksamheten vilket betydde att han fick göra flera studieresor ute i världen, bland annat till Västindien, Afrika, Nordamerika, Kanada och resmål i de flesta europeiska länderna.