De har under årens lopp lärt känna många av de afghanska ensamkommande flyktingar som kommit till Gamleby. Lena Pettersson har under många år varit god man åt några ensamkommande pojkar och Eva Wernqvist har arbetat på ett av Gamlebys asylboenden.
– Jag slutade att arbeta på asylboendet för ett och ett halvt år sedan, men jag har hela tiden haft kontakt med de ensamkommande pojkarna. Det är en jädra massa "söner" man har, den kontakten är inget man bara släpper, säger Eva Wernqvist.
På senare tid har många av de afghanska ensamkommande pojkarna rest till Paris.
– Asylprocessen i Frankrike är snabbare än i Sverige och Frankrike avvisar inte till Afghanistan. Pojkarna hoppas på att de ska få asyl i Frankrike, men processen är lång och osäker, förklarar Lena Pettersson.
Eva och Lena känner totalt nio afghanska killar som valt att lämna Gamleby för Paris. Trots att förhållandena under asylprocessen är sämre i Frankrike jämfört med Sverige har de ändå valt att resa.
Lena Pettersson har fått god kontakt med några av de ensamkommande i sin roll som god man.
– Jag har varit god man åt en pojke i två år och jag har kämpat som en dåre för att han ska få stanna i Sverige. Han ingår i familjen och när han berättade att han tänkte ta tåget till Paris, då grät vid båda två. Jag trodde nog aldrig att jag skulle få se honom igen. Men redan då bestämde jag mig för att jag skulle resa till Paris för att hälsa på, säger Lena Pettersson.
Eva Wernqvist följde med på resan. Med sig hade de två resväskor med kläder till pojkarna. De hade också samlat ihop pengar.
– Många av killarna hade inte träffat varandra sen de bodde i Gamleby. Det var som en stor återförening när vi kom dit. De var himla glada att träffa varandra igen och det var mycket tack vare oss, säger Lena.
Pojkarna bor väldigt enkelt i Paris, under asylprocessen får de fyra euro per dag och många av dem bodde under en tid i tält vid Seine. Numera bor de i väldigt enkla rum och delar kök med många.
– När de bodde vid Seine fick de mat av hjälporganisationer. De berättade för oss att stora råttor kom och åt upp maten de försökte spara inne i tälten. De såg också en man som dog, säger Lena Pettersson.
Flera av de afghanska pojkarna har hittat till Svenska kyrkan i Paris.
– Där kan de tvätta, duscha och ladda sina telefoner. Kyrkan är som deras enda hem i Paris, berättar Lena.
Både Lena och Eva ser de afghanska pojkarnas situation i Paris som en angelägenhet för Sverige.
– På grund av Sveriges asylsystem har de hamnat i Paris, säger Eva.
Många av de afghanska pojkarna, som sökte asyl i Sverige men inte fick det, bodde länge i Sverige och hann skapa många kontakter. De berättar om en pojke som bodde två och ett halvt år hos en familj i Dalarna.
Efter så lång tid skapas band.
När Lena och Eva var i Paris slutade Svenska kyrkans diakon sin tjänst.
– Vi fick höra hur de anställda kämpat för att få hjälp med att finansiera diakonens tjänst och hittills har de inte lyckats.
Lena och Eva vill försöka hjälpa till. Först och främst tänker de kontakta Svenska kyrkan för att uppmärksamma frågan och berätta hur mycket diakonen behövs i Paris. Men de menar också att de afghanska killarna behöver stöd och hjälp. Visst får många redan hjälp av människor de knutit kontakt med under sin tid i Sverige, men långt ifrån alla.
– Det finns säkert företagare som kan tänka sig att stötta, säger Eva.