Kvinnorna läser alla till lärarassistent på folkhögskolan. Tre av dem jobbade tidigare som lärare och den fjärde var jurist, innan de flydde till Sverige.
I Syriens storstäder är det få som cyklar. Det är för farligt, berättar de.
– Man kan inte cykla där. Det är många, många bilar, säger Malak Kojak.
Hon cyklade som barn, men slutade när hon var 15 år. Varken män eller kvinnor cyklar inne i storstäderna, på grund av trafiken.
Men i sitt nya hemland ser de många som cyklar, inte minst kvinnor, och då vill de också lära sig. Fast det var svårt i början, tyckte de.
– Jag ramlade, berättar Hadil Keze, och klappar på höften, där hon fått ett blåmärke efter sin vurpa.
– Först tappade jag balansen. Sedan gick det bra. Jag är en envis kvinna. Jag vill lära mig cykla. Det behövs, säger Rouzan Hajji Rashid.
När VT hälsar på, har kvinnorna hjälp av sina båda klasskamrater Håkan Olovsson och Åsa Karlsson, plus Åsas höstlovslediga dotter, Mimmi Persson, nio år. Och så Katrin Stagnell, som jobbar på skolan.
Stagnell har först haft teori med sina elever. De har pratat om cykling i staden och cykling i mörker och fått lite tips om sådant som är viktigt att tänka på när man cyklar.
Rouzan Hajji Rashid är entusiastisk:
– Cykla är bra för hälsan, miljön och ekonomin. Man blir också fri. Då behöver inte mannen eller andra skjutsa en.
När hon sa till sin man att hon fick lära sig cykla, tyckte han att det var bra, berättar hon.