Peter Nielsen har fått möjligheten att umgås med sina barnbarn under arbetsdagarna. Livia Nielsen tycker det är kul att träffa morfar varje dag.
Peter Nielsen har ett långt arbetsliv bakom sig. Han började att jobba industrin redan som 15-åring och utbildade sig till grovplåtslagare på 70-talet.
Men för sju, åtta år sedan blev han sjukskriven och behövde hitta andra vägar.
– Kroppen började säga ifrån. Arbetsförmedlingen erbjöd mig en extratjänst och frågade om jag kunde tänka mig att jobba i skogen. Men det var otänkbart, säger Peter Nielsen.
– Då sa jag att jag skulle kunna tänka mig att jobba på en förskola.
Peter Nielsen fick i uppdrag av handläggaren på Arbetsförmedlingen att gå till förskolan Solkullen i Gamleby och höra sig för. Till att börja med fick han en extratjänst, som finansierades av Arbetsförmedlingen, på förskolan i ett års tid.
– Och nu är jag inne på tredje året.
Hur var det att kliva in på förskolan första dagen?
– Jag har fyra egna barn och två fosterhemsplacerade barn. Så barn har jag alltid haft, så det kändes inte så jättekonstigt. Men lite nervös var jag. Jag minns att jag funderade på vad barnen skulle tycka och hur de skulle bete sig när jag kom dit.
Han berättar att det tog två, tre dagar, och sen var allt "som vanligt".
– Det var väldigt skojigt att känna att jag nästan direkt fick bra kontakt med barnen.
Han tillägger att det tog olika lång tid att få kontakt med barnen, med vissa gick det snabbare än andra.
– Med de flesta var det "ingenting" och så har det varit hela tiden. Om det inte hade varit så lätt och känts så bra, hade jag säkerligen inte stannat kvar. Dessutom är det jättebra personal.
– Jag trivs väldigt bra.
Peter Nielsen öppnar förrådet så barnen kan hämta spadar, hinkar och stjärtlappar. Han får mycket beröm av Solkullens rektor Kajsa Sjöblom. "Peter är en otroligt öppen person som lyssnar. Han ser och han förstår människor. Det är ganska talande för att man ska trivas och göra ett bra jobb på förskolan. "
Det är fredag strax före lunch. Peter Nielsen hjälper en flicka att sätta på sig vantarna ute på förskolegården. Det småregnar och snön smälter bort.
Just i dag är barnen få, det går magsjuka.
Men Livia Nielsen, Peters barnbarn, är frisk. Hon går på den avdelning som Peter jobbar på. Det gjorde även Livias storasyster Lea förut.
– Det har varit jätteskojigt att följa dem, säger Peter.
Livia vill ha lite spadar och hinkar. Peter går i väg och öppnar förrådet. Livia följer med. Hon tycker att det är kul att träffa morfar varje dag och först var egentligen tanken att Peter skulle ha gått i pension lagom till jul.
– Men nu har vi bestämt att jag stannar kvar till sommaren, även om jag går i pension i januari. Jag vill följa barnen på avdelningen, en del av dem ska börja skolan till hösten.
Peter Nielsen tillsammans med barnbarnet Livia Nielsen som går på avdelningen som Peter jobbar på. Till vänster syns Minna Wilensjö.
27 män arbetar som förskollärare och barnskötare på förskolorna i Västerviks kommun av totalt 506 personer. Det innebär att 5,7 procent av förskolepersonalen är män i Västerviks kommun. I landet som helhet är motsvarande andel 4,3 procent, totalt arbetar 96 315 personer i svenska förskolan och av dem är 4 352 män, enligt Skolverkets statistik för år 2020.
Christine Andersson, som är verksamhetschef för förskolorna i Västerviks kommun, skulle gärna vilja se fler män i kommunens förskolor.
– Traditionellt är förskolan en kvinnodominerad arbetsplats. Det är inte så lätt att vända en sån kultur, för det har att göra med hur hela samhället fungerar, säger Christine Andersson och tillägger att Västerviks kommun arbetar för att fler män ska bli intresserade av att jobba i förskolan.
Bland annat genomfördes en kampanj för ett par år sedan.
Varför behövs det män i förskolan?
– Jag tänker inte på män utan på människor. Barn har rätt att möta många olika sorters människor som gör saker på många olika sätt och som ser saker från olika perspektiv. Det handlar om förskolans demokratiska uppdrag, säger Christine Andersson.
Peter Nielsen arbetar på avdelning Uttern tillsammans med barnskötaren Jessica Edberg och förskolläraren Cecilia Ahlsén.
Solkullens rektor Kajsa Sjöblom lovordar Peter Nielsen.
– Han är en otroligt social och omtänksam person som ser andra människor. Peter är väldigt omtyckt av barnen. Han ser dem, han uppmärksammar dem, han lyssnar. Han är en fin människa helt enkelt, säger hon.
Peter Nielsen berättar om ettåringen på grannavdelningen som lärde sig säga "hej Peter" väldigt tidigt eftersom de andra barnen hejade varje gång han gick förbi avdelningen på väg till matsalen.
Peters kollega Cecilia Ahlsén tror att barnen behöver både manliga och kvinnliga förebilder.
– Barnen tyr sig väldigt mycket till Peter. Han sprider trygghet, säger hon.
Den röda cykeln brukar Peter Nielsen parkera i närheten av förskolegrinden.
Livia Nielsen leker i en snöhög med hink och spade. Utanför förskolans staket står en röd cykel.
Det är Peters cykel. Han bor alldeles i närheten och syns ofta cyklande. Ibland står den röda cykeln parkerad utanför förskolan, ibland står den utanför Pressbyrån eller Ica.
– På sommaren när jag sitter och fikar utomhus vid Pressbyrån kan jag höra barnen, men det är inte säkert att jag ser dem. De säger "Där är Peters cykel".
Och om han möter förskolebarn och deras föräldrar stannar han ofta till och pratar.
– Ibland kommer barnen fram och pratar, och ibland får jag en kram. Det är sånt som jag uppskattar väldigt mycket och då känner jag att jag nog i varje fall har gjort nånting som är bra.
Peter Nielsen får mycket beröm att Solkullens rektor Kajsa Sjöblom. "Peter är en otroligt öppen person som lyssnar. Han ser och han förstår människor. Det är ganska talande för att man ska trivas och göra ett bra jobb på förskolan. "
Men till en början var Peter Nielsen lite orolig. Tänk om någon skulle få för sig något, att han skulle ha onda avsikter bara för att han är man.
– Det är varit ett litet orosmoment för min egen del. Men det var bara i början jag hade de tankarna och funderade på hur jag skulle göra om någon gjorde en orosanmälan.
Solkullens rektor Kajsa Sjöblom har förståelse för oron.
– Det är inte lätt att vara man i den här yrkesrollen, när man vet att det är så lätt att bli utsatt. Det kan göras misstolkningar, den kan göras anmälningar, och det kan det göras även mot de andra pedagogerna. Men det är lätt att känna sig utsatt som man. Jag kan förstå om han var orolig, men jag tror inte att han är det längre, säger Kajsa Sjöblom och fortsätter.
– Peter är en sån otrolig resurs. Han bara smälter in här. Han gick in i rollen med en självklarhet och det känns nästan lite synd att han inte fått jobba här på förskolan längre. Det är en oerhörd förmån att vi har haft honom i vår verksamhet i tre år, säger Kajsa Sjöblom som upplever att Peter betyder mycket för både barnen och personalen.
Hon tycker att Peter är bra på att möta barnen på deras nivå.
– Han kan möta tvååringen, som blir jätteglad när hon får vara med när han skruvar upp hyllor. Sedan kan han ställa om och möta femåringarna på deras nivå. Han ser så genuint äkta glad ut att när han får möta barnen, som också vill vara med honom. Och det handlar om ömsesidig respekt. Barnen söker sig till Peter och behöver hans stöd.
Det viktigaste är kanske att Peter är Peter och inte att Peter är man?
– Ja så är det ju faktiskt. Och jag upplever att han trivs.