Frukostdags. När man reser med Rosa bussarna har man med sig egen mugg, tallrikar och bestick.
Den 6 januari reste han till Dar es-Salaam, Tanzania, för att hoppa på ett jobb som chaufför för Rosa Bussarna.
I skrivande stund närmar han sig Sydafrika som är resans slutdestination, och den 5 mars är det dags att resa hem till Sverige igen – för denna gång.
För detta vill han nämligen göra igen! Det förklarar han över en messengerkonversation som vi har strax innan det att resesällskapet ska bege sig in i den namibiska öknen, och tillbringa ett par dygn där, för att sedan ta sikte mot slutdestinationen. Väl framme i Sydafrika har sällskapet avverkat cirka 1000 mil i buss.
Reseplanen ser ut som följer: Kenya-Tanzania-Malawi-Zambia-Zimbabwe-Botswana-Namibia-Sydafrika.
Pelle berättar att 49 personer, varav tre chaufförer, reser med två bussar. Själv har han rollen som extrachaufför och mekaniker.
Så hur hamnade han här, kan man förstås undra?
Pelle berättar att det mer eller mindre var ett infall som fick honom att knata in på Rosa bussarnas kontor i Stockholm – där han befann sig på ett inspelningsjobb för tv – alldeles före jul.
– Jag hade några veckor tidigare sett en annons på Facebook om att Rosa bussarna sökte chaufförer, och jag har länge varit nyfiken på deras resekoncept.
Eftersom Pelle efter många år som lärare på GTV numera frilansar som filmtekniker, busschaufför och ibland även rycker in som kafébiträde finns ett större utrymme för honom att vara flexibel och planera sin egen tid.
Efter att ha pusslat lite grand med redan inbokade jobb kom han så i väg, bara en dryg månad efter att han sett annonsen.
Campen Elephant Sands i Botswana.
Törstiga och badsugna elefanter, ett stilla regn och en regnbåge. "Det var en magisk kväll", säger Pelle Liljegren.
– Att resa med Rosa bussarna är ett äventyr, konstaterar han.
– Man vet inte om dagen blir som planerat. Hur är vädret, trafiken, vägarna? Hur funkar bussen? Vi har haft tre punkteringar och ett turbo-ras.
– Och det är första gången jag kör vänstertrafik, men det har gått bra, säger han.
Vägarnas skick och status varierar stort. Ömsom är det vanliga asfaltsvägar, ömsom dammiga grusvägar, ibland med små och stora hål, och vid rejäla regn forsar vatten fram på vägen, förklarar Pelle.
– Ibland har vi befunnit oss på ganska hög höjd, 1000-2000 meter över havet, och tagit oss fram på serpentinvägar. Och i städerna är trafiken kaotisk, man tränger sig fram och struntar i trafikljus.
Stadstrafiken är minst sagt kaotisk. "Ingen bryr sig om trafikljusen", säger Pelle.
Vad är det för personer som reser med Rosa bussarna?
– På den här resan är det svenskar mellan 19 och 74 år gamla. Det är resenärer som prioriterar upplevelser framför bekvämlighet och fina hotell.
De flesta nätterna sover man nämligen i eller uppe på taket till bussen, under en tältduk. Sina behov får man uträtta i det fria. Bara enstaka nätter övernattar man på hostel eller hotell. Och man hjälps åt, indelade i lag, med att ordna sovplatser och att fixa mat.
– Förvånansvärt många reser helt själva. Men alla umgås med alla och man får snabbt nya vänner.
Berätta om de häftigaste upplevelserna hittills under resan?
– Häftiga upplevelser avlöser varandra hela tiden. Att få se städer och landsbygd i Afrika med egna ögon är stort. Man påminns om andra verkligheter än den man själv är van vid. Ngorogorokratern med alla vilda djur, var väldigt häftigt. Och Zanzibar, med sina fantastiska stränder.
– Victoriafallen på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia var också en mäktig upplevelse. Jag åkte en helikoptertur över fallen och området runt omkring.
Victoriafallen, på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Fotot är taget från en helikopter.
I Botswana bodde sällskapet på en camp som hette Elephant Sands.
– Där fanns ett vattenhål, precis utanför receptionen och restaurangen, dit ett 20-tal elefanter kom och drack vatten i omgångar. Ett stilla regn gjorde att vi även kunde se en regnbåge. Det var magiskt och höll på i över en timme.
Ett minnesvärt ögonblick på Elephant Sands i Botswana.
Pelle berättar att sällskapet bor vid allt från bensinstationer på landsbygden, där man kan anlita nattvakt, till campingplatser med vattenhål, där djuren kommer och dricker vatten bara 15 meter från bussen.
– Ibland bor vi på hotell eller hostel med pool.
Vilka djur har du sett?
– Jag har sett "Big five", det vill säga lejon, leopard, noshörning, elefant och buffel, samt en massa andra djur förstås. Till exempel en grön mamba som låg bara två meter framför oss på stigen.
Det finns några måsten på bussresorna, berättar Pelle:
– Varje lördag delas det ut lördagsgodis. På morgonen vid start spelas speciellt utvalda morgonlåtar och när man når slutmålet för dagen spelas en hemma-låt.
Dagar då många mil ska avverkas rullar bussarna iväg redan vid soluppgången.
På besök på en landsbygdsskola.
Rosa bussarna. Taken omvandlas till ett enda stort sovrum nattetid.
Mekanikerna rycker ut. "Vi har haft tre punkteringar och ett turbo-ras", berättar Pelle Liljegren (till vänster).
"Man träffar många vinkande glada människor längs vägen", säger Pelle.
Kontraster. Här Zanzibar.
Personalen under en "Pink fest". Alla har lösmustach utom Pelle som har en äkta.
Ett köpcentrum någonstans på landsbygden. Var förtäljer inte historien.