Såhär kan man till exempel märka ut platsen för en viltolycka.
Med nästan 30 års erfarenhet som eftersöksjägare har Karl-Johan Rydberg förstås hunnit vara med om både det ena och det andra på sina uppdrag, men en sak som han verkligen vill betona är att man måste märka ut var olyckan skedde.
– Många säger att de inte vågar stanna, på grund av att det är mycket trafik, men det är ju en olycka, säger han.
En del fortsätter köra i både en och två mil efteråt, om bilen är körbar, men då kan det vara väldigt svårt för dem att redogöra för exakt var det hände.
Eftersöksjägaren behöver alltså ha en tydlig plats att utgå ifrån. Om det bara är på ett ungefär, kan det vara en massa andra djur som har korsat vägen också och då blir det omöjligt för hunden att spåra just det påkörda djuret.
– Det är ytterst sällan de blöder, utan de har inre skador, så vi ser ju inte att det är rätt, säger Karl-Johan.
Det man ska göra är alltså att stanna, slå på varningsblinkers och sätta ut en markering på olycksplatsen. Men innan dess ska man ringa 112 och anmäla olyckan.
Om man inte har en märkremsa i bilen, kan man ta en plastpåse eller en reflexväst eller en varningstriangel. En gång var det ett par hörlurar på en stolpe som visade Karl-Johan och hans hund var de skulle börja leta.
Man behöver inte vänta kvar på platsen, när man har märkt ut ordentligt.
Om det inte går att stanna precis där kollisionen var, är det jätteviktigt att man uppger så exakt som möjligt var den inträffade.
Den som passerar en olycksplats ska ta det lugnt. Jägaren och hunden måste ju börja spåra på vägen, eftersom det var där det hände, innan de kan fortsätta ut i terrängen.
Karl-Johan upplever att bilisterna har blivit bättre på att visa hänsyn, men det är värre på E22 än de mindre vägarna. På E22 har det hänt att folk har kört rakt över de varningstält som ställs ut.
Det händer också att tälten blir stulna. Det har Karl-Johan varit med om.
– Jag hörde att en bil stannade, och sedan var tältet borta. Jättekonstigt, säger han.
De senaste åren har det rapporterats mellan 850 och 1 000 viltolyckor varje år, bara i Västerviks kommun. Skärpta krav att anmäla, i kombination med höga viltstammar, har gjort att antalet rapporterade olyckor är betydligt fler nu än för tio år sedan. Sedan den 1 januari 2010 måste även en lindrig sammanstötning anmälas till polis.
Karl-Johan Rydberg har jobbat med eftersök i nästan 30 år.
För Karl-Johan Rydberg var det andra eftersöksjägare som inspirerade honom att själv börja med eftersök. Han hade då redan hållit på med jakt länge.
– De som jag jagade ihop med, höll på mycket med eftersök, så jag "banades" in i det, säger han.
Tills sin hjälp har han två hundar. Det är Aragon, som är elva och ett halvt år, och Dante, som är sex. Båda är blandrashundar med wachtel och gråhund i.
Karl-Johan berättar att det var en korsningshund som togs fram när vildsvinen kom. Det är hundar som har bra egenskaper för just den typen av jakt, eftersom de både är "på", men samtidigt försiktiga.
– Men de är även bra som eftersökshundar, säger han.
Den som jobbar med eftersök måste vara redo på att det ofta blir utryckningar på nätterna, och det kan vara tufft att gå till jobbet på morgonen om man varit ute på eftersök ett par timmar innan.
Men en som inte känner någon trötthet när larmet går är Karl-Johans gamla hund Aragon:
– När min mobil ringer på natten, springer han direkt och sätter sig vid ytterdörren och skäller. Då vet han att han ska jobba, säger Karl-Johan.
Karl-Johan Rydberg, eftersöksjägare i Gamleby, med hundarna Dante och Aragon.