Igor Martinenko från Kramatorsk vid den blågula flaggan.
Den fördragna gardinen lämnar den vackra höstdagen utanför, för att läsplattans text ska bli tydlig.
Google Translate jobbar hårt för att vi ska förstå varandra. Frågor på svenska omvandlas till ukrainska med kyrilliska bokstäver. Ibland blir det galet och det skrattas runt det stora bordet.
Sedan några veckor bor tolv ukrainska flyktingar i elevhemmen och huset Tre Bröder på Östra Ringvägen i Gamleby. Detta tack vare att tre privatpersoner ur nätverket "Värdfamiljer i Västervik" ställt upp med vardera 100 000 kronor i borgenslån.
Flyktingarna kommer från olika delar av Ukraina och lever nu tillsammans som en stor familj. De flesta kom med de blågula bussarna i mars.
– Jag är mycket glad att de tagit hand om mig och gett mig tak över huvudet, säger Igor Martinenko från Kramatorsk i landets östra delar.
Han bodde 1,5 kilometer från en militärflygplats och berättar om hur beskjutningen började 24 februari. Det blev nio dagar i källaren innan han kunde fly på sina kryckor, ta tåget till staden Lviv och komma vidare genom Polen till Sverige.
Med en dagersättning på 61 kronor från Migrationsverket upprepar de sin tacksamhet för mottagandet i Sverige, Gamleby och sina tidigare boenden.
– Vår tacksamhet kan inte uttryckas i ord, betonar Anna Taran från Charkiv.
Härifrån följer de rapporterna från kriget i hemlandet, hur jobbigt det än är.
Oksana Bloshenko har kvar syster och vänner i den ryskockuperade staden Lysychansk, i Luhansk-regionen.
– Det gör ont att tänka på dem. De flesta lämnade staden. Det finns ingen el sedan maj. Folk kan inte ladda telefonerna. De lagar mat över eld ute på gatorna. Vi kan inte åka tillbaka dit nu, berättar Oksana som evakuerades i april.
Nyheterna från Ukraina berättar att det väntar en hård vinter, när stor del av infrastrukturen är utslagen med en kyla som brukar sjunka till minus 25 grader
Hur går tankarna när ni ska somna in?
– Vi sover, men själ och hjärta värker för Ukraina. Våra släktingar är där, svarar Oksana.
Oksana Bloshenko från Lysichansk berättar om sin hemstad.
Utanför skiner solen över Gamlebyviken och höstlövens klara färger förstärker kontrasten till kriget i hemlandet.
– Naturen är förtrollande vacker. Vi njuter under vår tid här och tar många promenader på stigarna. Folket i Gamleby har varit så sympatiska och kommit med presenter till oss. Under dagarna går vi till kyrkan, vi lär oss svenska och städar rummen, säger Oksana.
Trebarnspappan Andriy Balchos vill hitta ett jobb och fortsätta som målare.
– Vi vill att barnen ska kunna återvända till ett fritt Ukraina, säger han.
Irina Petrovska arbetade som säkerhetsvakt på ett köpcenter i staden Konstantinovka i Donetsk när kriget kom. Nu passar hon sina fyra barnbarn i Sverige och vill börja jobba igen.
– Jag pratar i telefon varje dag med min syster Tania. En granne ser efter min hund. Det är jättesvårt att ha dem där, berättar Irina på en svenska som hon hunnit lära sig sedan maj.
Ukrainska gänget samlat i höstsolen. Från vänster: Maryna Afonina, Oksana Bloshenko med Violetta Balchos, Anna Taran, Viktoriia Morhunova med Cyril. Främre taden: Andriy Balchos, Iryna Petrovska med Eveleina Balchos och Igor Martinenko.
Under vårt samtal serveras det fram kaffe och nybakad äpplepaj med tranbär, efter ukrainskt recept.
Så här samlas de dagligen kring bordet, dricker te och pratar om situationen hemma.
Hur tänker ni kring varför det blivit så här?
– Vladimir Putin (Rysslands president) tror han är jordens härskare. Därför kämpar Ukraina. De slåss som lejon. Putin har ingen chans. Det kommer att bli bra igen. Ukraina kommer att blomstra. Det är bara en tidsfråga, är Igor och Maryna Afonina överens om.
Tiden i Gamleby är bara en väntan.
Violetta och Marco Balchos lyssnar på de vuxna.
Anna Taran med nyvakna barnbarnet Cyril Gorbachev.
Evelina Balchos.