Nutida exteriörbild på skolan i sommarskrud.
Annorlunda hem
Året var 1994 och under närmare tio års tid fungerade skolan i Småland framför allt som ett sommarviste.
– Jag åkte hit med vänner och min dåvarande pojkvän, berättar Cécile Dambach som vid den här tiden bodde i Schweiz.
Hon blev tipsad om att huset var till salu av en bekant, Odd Bergström, som tillsammans med familjen Bergström hade lov att nyttja delar av de generösa ytorna i den gamla skolan för sömnad och lagning av segel till sina båtar.
– Jag köpte huset av familjen Frisell som hade använt det som loppis- och antikvitetslada. Då var skolinventarierna kvar, men allt var väldigt nedgånget, berättar Cécile.
– Det fanns el, men varken värme eller vatten. Och det var utedass som gällde.
Första gången Cécile såg huset var det vinter – snö och kallt och rått i huset. Hon blev ändå betagen.
– Byggnaden tilltalade mig. I Schweiz är det trångt överallt. Jag växte upp i ett väldigt litet hus och det har nog betydelse i sammanhanget. Det kändes på något vis spännande med ett så stort hus.
Någon tanke på att bosätta sig i den dragiga gamla byggnaden permanent hade hon inte då.
Men så träffade hon Frank och de båda kände att de ville stanna allt längre och längre på sitt sommarviste. Det tog liksom emot att återvända till stadens trängsel efter semestern.
Och när de väntade dottern Annabelle bestämde de sig för att våga klivet på riktigt. Och så gick flytten från Basel, som är Schweiz tredje största stad, till lilla Lofta.
Frågan var bara vad de skulle göra med all yta och vad de skulle leva av i sitt nya hemland. Frank som är scentekniker från början, och som arbetat på scener runt om i Europa, saknade kontaktnät i Sverige och hade därför svårt att få den typ av jobb som han önskade.
Cécile jobbade med dans och yoga i Schweiz men har också en utbildning som grundskollärare.
Gymnastiksalen på andra våningen har byggts om till sovrum, vardagsrum och kontor. Den gamla lärarinnebostaden på ett rum och kök, med skåp och luckor från 30-40-talet, är också en del av familjen Dambachs bostad.
En dag när de satt på trappan till huset och funderade på hur de skulle kunna bo kvar noterade de hur pass många som faktiskt passerade förbi ute på vägen. "Tänk om man skulle kunna få dem att stanna till på en kopp kaffe", funderade Frank.
Tanken stannade som bekant inte vid en flyktig dagdröm. År 2009 öppnade Cécile och Frank kaféet – som blev en fullträff. Det visade sig att kommuninvånarna gärna tog sig en tur till Lofta för att dricka italienskt kaffe och njuta av miljön. Verksamheten har växt genom åren och numera är den gamla folkskolan, Lofta Caffè, inte bara ett kafé utan också en plats där man kan uppleva konst, musik och annan kultur.
Under några år höll Cécile även yogapass i gymnastiksalen en trappa upp där ringar, ribbstolar och bommar fortfarande fanns kvar. Men för att kafé- och utställningsverksamheten skulle kunna växa ytterligare behövde familjen flytta sin privata boyta en trappa upp från bottenplanet.
Cécile medger att det tog emot lite grand att bygga om gymnastiksalen.
– Det var lite häftigt att ha den kvar, säger hon.
Men både hon och Frank känner sig nöjda med hur det blev.
De bor numera i "skolfrökens lägenhet" och i den stora gymnastiksalen som omvandlats till vardagsrum, kontor och sovrum.
"Skolfrökens lägenhet" kräver kanske en förklaring: Vid förra sekelskiftet bodde lärarinnan i en liten lägenhet i skolan. Yrket ansågs vara ett kall och kvinnliga lärare tilläts inte bilda familj, därav den lilla boytan. De manliga lärarna förväntades däremot att gifta sig och bilda familj och behövde därför en större bostad, ansåg man.
Lärarinnebostaden. När Cécile och Frank flyttade in låg en plastmatta på golvet och i taket fanns ett ömtåligt papptak som hjälpligt hade försökt lagas med spik. Plast och papp åkte ut. Under fanns, precis som de gissat, fina träbrädor.
Cécile och Frank visar några kopior på skolfoton från tidigt 1930-tal, där eleverna med sina lärare – både manliga och kvinnliga vid det här tillfället – tagit plats på skolans trappa. De har också fått historier berättade för sig om en snäll fröken som barnen tyckte mycket om och en annan som var ökänt elak.
– De första åren luktade huset verkligen skola, säger Frank.
– Men inte längre. Nu har vi ju gjort den till något eget, säger han.
Sommarhalvåret är lika med intensivt arbete med kaféet för Cécile och Frank, medan vinterhalvårets fokus som regel legat på själva huset och diverse renoveringar och ombyggnationer.
– Den här vintern är den första då vi inte genomfört något större arbete med fastigheten. Så i år har vi haft tid för vila och andra saker också, säger Cécile och Frank.
I slutet av mars, öppnar de kaféet igen för i år. Det blir den 15:e säsongen med Lofta Caffè, berättar de.
En halvvägg skiljer av kontoret från vardagsrummet. Innanför kontoret ligger ett sovrum.
Skolfröken hade en egen smal trappa mellan våningsplanen. Eleverna sprang upp och ner för en annan.
Skolfoton på trappan. De antas vara tagna 1934. Kanske ser du något bekant ansikte?
Här kan man tänka sig att skolans fröken satt och drack sitt morgonkaffe, blickades ut över landskapet, innan traktens barn anlände och det blev liv och rörelse i byggnaden.
Sparade ritningar över skolan.
Frank och Cécile i sitt "lärarinnekök".
Cécile och Frank Dambach flyttade in i den gamla folkskolan permanent 2003.
Cécile i "frökentrappan".
I renoveringstagen 2003. Rullarna som staplats intill väggen är skeppssegel tillhörande familjen Bergström.
Cécile spelar badminton med en kompis i gymnastiksalen. Bilden är tagen i mitten av 90-talet, några år efter att hon köpt huset.
Här bodde lärarinnan då det begav sig. I det lilla köket har Frank och Cécile behållit originalskåp och luckor från 30-40-talet.
Hunden Bolt har god uppsikt från scenen. Frank och Cécile tittar på gamla bilder från 30-talet.
Cécile och Frank Dambach öppnade kaféet 2009 och skolan är sedan dess ett uppskattat utflyktsmål för många kommuninvånare.
Isolering var ett måste för att kunna nyttja övervåningen som bostad. Här ett förrådsrum.