Zdenka Trlek har jobbat i 18 år på Hagnäsgården och hjälper ofta till att introducera nya kollegor som ibland har svårt med språket.
På Hagnäsgården i Gamleby tas vi emot av Jawad Shanin i entrén, och i matsalen skymtar Senayet Yeman som håller på att förbereda för lunchen. Jawad från Afghanistan och Senayet från Eritrea är två av många utlandsfödda medarbetare på äldreboendet.
Chefen Åsa Edvall har tidigare arbetat på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, och tycker det är viktigt att låta människor som kommit hit från andra länder få möjlighet att testa på yrkeslivet – även om de ännu inte är tillräckligt bra på svenska. Till Hagnäsgården kan nyanlända få komma på språkpraktik, till exempel.
– Jag tror mycket på att man måste få en chans i arbetslivet. När det är någon som är intresserad av att jobba i omsorgen tar vi gärna in dem här. Jag är väldigt stolt över vår personal.
Det finns en politisk debatt om att införa språkkrav eller språktester för de som ska jobba i vården. Vad tänker du om det?
– Om vi anställer en person gör vi det för att de har den har den kompetens vi behöver. I den personalbrist som råder så vill vi framför allt ha dugliga personer.
Åsa Edvall berättar att ingen som inte kan språket tillräckligt bra får delegation på att dela ut medicin, till exempel, och den som har språkpraktik eller extratjänst går alltid bredvid en ordinarie personal.
Zdenka Trlek har jobbat i 18 år på Hagnäsgården och bott i Sverige i 28 år, men minns hur det var att vara ny i landet och inte kunna tala perfekt svenska. Idag kan hon hjälpa nyanlända kollegor från olika delar av världen att komma in på arbetsplatsen. Hon tycker att det fungerar bra. Man hjälps åt, och är det någon som inte förstår finns alltid en kollega som kan förklara. Språkkrav eller språktester för att få en anställning har hon ingenting emot.
– Man måste lära sig svenska, det är det viktigaste av allt. Vi jobbar ju med människor.
Senayet Yemane i samtal med Anna-Lisa Nilsson, som bor på Hagnäsgården.
En av de nya kollegorna är Senayet Yeman, som jobbat på Erneborg i två år och på Hagnäsgården i ett år. Hon tyckte det kunde vara svårt med språket i början, inte minst att förstå de boendes dialekter, men det blev snabbt lättare. I dag har hon inga problem att kommunicera med vare sig kollegor eller boende.
– Det är inte alltid lätt, men jag kämpar för att lära mig prata perfekt svenska.
Jawad Shanin kom till Sverige 2015 som ensamkommande flyktingbarn. Han vet inte exakt hur gammal han var då, men tror att han var nästan 17 år. Först bodde han hos en familj i Helsingborg, men hamnade sedan på ett boende i Gamleby.
Kollegorna Senayet Yemane, Jawad Shanin, Berihu Abraham och Zdenka Trlek kommer från skilda delar av världen men trivs bra ihop.
Förra året fick Jawad ett vikariat på Hagnäsgården. Nu har han en ettårigt nystartsjobb och ska snart börja plugga till undersköterska. Här trivs han bra – det känns som att hela arbetsplatsen med personal och boende är en enda stor familj, tycker han. I framtiden är siktet inställt på en undersköterskeutbildning och att fortsätta jobba i vården.
– Det känns bra att kunna hjälpa till. Jag kom till Sverige och fick uppehållstillstånd här. Landet hjälpte mig. Nu är det min tur att hjälpa dem.
Vad tror du om språktester och språkkrav på de som anställs i vården, är det en bra idé?
– Ingen aning, men när man vill jobba så behöver man lära sig svenska. Samtidigt är det lättare att lära sig svenska på jobbet än i skolan. Men det är klart att språket är viktigt, man märker på de boende att de blir lugnare när man kan prata med dem.
Berihu Abraham från Eritrea, till vänster, hade först en extratjänst men idag är han tillsvidareanställd på Hagnäsgården. Berihu är utbildad undersköterska och kan idag hjälpa andra kollegor in i arbetet. Till höger Jawad Shanin.
Bingo, bakning och läsning ur Odensviboken är några av aktiviteterna på Hagnäsgården vecka 42. Odensviboken är mycket populär bland de äldre, berättar chefen Åsa Edvall.