Lidhem herrgård är både jobb och bostad för Kristina Sjöberg. "När gästerna stojar tar jag gärna trappan upp och håller mig undan", berättar herrgårdsvärdinnan.
Kristina Sjöberg berättar om en gäst från Stockholm som satt uppe halva natten för att få se riktiga spöken.
– Det sägs att glasdörrarna till matsalen gått upp och att besticken flugit lådorna. Men jag har inte sett något och jag är inte rädd för att bo ensam här, berättar Kristina Sjöberg som driver herrgården som återuppbyggdes 1898 efter branden året innan.
Sedan tog över som ny ägare och hon sov första natten här, 20 mars i år, har det hänt mycket. Kristina Sjöberg lämnade jobbet som kantor på Västkusten för att satsa allt på sitt stora projekt mitt i djupa skogen. Med sina rötter i Hallaryd, utanför Älmhult, och sin småländska dialekt välbevarad var steget ändå inte så märkligt.
– Det var så många frågor jag hade. Men jag ville göra det. Jag vill bestämma själv och vara min egen chef. Det är så min grej, berättar hon över en fika med tända adventsljus och hembakade lussebullar i sitt privata kök.
Det har bara gått nio månader sedan hon tog över och det har gått bra, med en fullbokad sommar i backspegeln. Ovanpå uppstarten har hon dessutom renoverat herrgården.
– Det har varit galet mycket uppgifter att lösa. Så kan jag inte ha det en längre tid, med arbetsdagar på över 13 timmar. Frukosten, bäddning, städning och tvätt. Jag har ibland 10 000 steg före lunch. Att det tar sån tid att tvätta, hänga och vika trodde jag inte, berättar Kristina Sjöberg.
Tvätten tar mycket tid, mer än kristina Sjöberg vågade tro.
Hon visar runt i de fyra våningarna med totalt 625 kvadratmeter med en takhöjd på 3,17 meter. Hon berättar hur svartmålade väggar och dörrar blivit ljusa för att lätta upp atmosfären. I matsalen har det förflutna bevarats med inramade foton om Lidhems säteris storhetstid, Toverums järnbruk och brukspatroner som bott här.
Gammalt och nytt samsas sida vid sida efter den omfattande renoveringen. Det här är det femte huset som hon renoverar.
Herrgårdens våning ett och två samt de två mindre husen är helt klara.
– Det har varit galet mycket och jag har fått så mycket hjälp av mina vänner. Nu kan jag bli mer normal, sitta ner och bjuda hit mina vänner utan att de ska behöva jobba. Jag ska också komma igång med styrketräning och löpning igen.
Trots allt som är gjort återstår ändå massor av arbete. De 36 sexdelade fönstren ska kittas om och målas om utvändigt också. Den delvis igenväxta dammen ska öppnas upp, på något sätt. Fasaden ska målas om med linolja. Den 17 000 kvadratmeter stora tomten ska få mer gräsmatta för fotboll och kubb. Flera grusgångar ska återskapas.
– Invändigt är 75 procent klart och ute cirka 30. Allt ska vara fint, Det ska inte finnas någon flagad färg någonstans, säger hon.
Till sin hjälp har hon vaktmästaren/fastighetsskötaren Mikael Arwidsson, från Frödinge, som jobbar sex timmar per dag.
– Det här är som att komma hem. Det är inte som ett jobb, tycker Mikael om att jobba i det gamla huset som han känt sedan unga år.
– Vi sov över här när jag gick i sexan. Det var lite kusligt och när det stod tomt kändes det också lite läskigt att vara förbi här. Nu är det inte alls så.
Om ekonomin kommer att tillåta vill Kristina Sjöberg anställa fler till sin hjälp.
Vaktmästaren och fastighetsskötaren Mikael Arwidsson har fullt upp.
På de privata våningarna finns spåren av Kristinas tidigare liv. De 30 åren som kantor. I vardagsrummet står en tramporgel av märket Östlind & Almquist, Arvika Göteborg.
– Den fanns i morfars hem. På den lärde pappa mig spela legato, du vet med flytande fingrar utan att hoppa mellan tangenterna, berättar Kristina och tar ton i julpsalmen "Stilla Natt".
Far var präst och som ett av fem syskon blev "hon piskad att spela orgel". Som tolvåring började hon vikariera i kyrkorna. Det blev en bra extra inkomst och efter tre års kantorsutbildning i Oskarshamn var yrkesvalet klart.
Nu har hon valt ett helt annat spår och spelar orgel som bisyssla och leder körer fram till våren.
I mobilen plingar det in bokningar i en strid ström. Par, födelsedagskalas och konferenser. De mest långväga gästerna hittills var ett sällskap på tio personer från Israel.
– De skulle till Sverige för att se norrsken. Vi pratade mycket om det som händer där nere nu. Det var intressant.
Kristina är 52 år och utstrålar energi. Hon älskar att jobba och räds inte utmaningarna.
Man måste ändå undra, orkar du?
– Vem vet. Det är det här jag vill, svarar hon.
Kristina Sjöberg berättar att hon uppskattar tystnaden med det stora herrgården på landsbygden.
– Det gillar jag. Tystnaden. Det känns heltryggt. Jag har aldrig varit rädd här. Visst kan det knaka i golvbrädor och väggar.
Hon berättar om sin resa hit, om de tvära kasten, om allt som hänt, om viljan att måna om gästerna samtidigt som hon värnar om sitt behov av ensamheten och egentid.
– Jag är båda delarna. Inåtvänd och utåtvänd. När gästerna stojar tar jag gärna trappan upp och håller mig undan, berättar herrgårdsvärdinnan.